Du får ta det på en gång. Hur kom det sig att du blev så fiskeintresserad?
När jag var 1 år fyllda flyttade familjen från de centralaste delarna av Linköping till en riktig innerstadsidyll vid stranden av Stångån. Att växa upp intill ån som endast låg ett halvt stenkast från huset var ett privilegium. Jag och kompisen Fimpen var oskiljaktiga och området runt ån var vår lekplats. Fisket kom av sig självt som en naturlig del av vår lek. Vi metade vitfisk och abborre. Ibland fick man på en stor braxen och då var det lite panikartat innan man lyckats dra upp den på land. Ingen vågade ta i den så den fick ligga där och självdö. Farsan gav mig en utskällning en gång och sa att om du inte vågar ta i fisken så ska du inte fiska alls! På nätterna bottenmetade vi efter ål. Spänningen var olidlig när det började röra sig i linan och man kände de karaktäristiska ringlande rörelserna. De årliga resorna upp till Släktgården i Jämtland öppnade upp en ny värld med storskog, bäckar och tjärnar. Öringen var så enormt lockande. Den fanns inte hemma i stan utan hörde vildmarken till. Bäckmete med farsan och brorsan resulterade alltid i att öringarna var som bortblåsta. Det var först när jag själv började utforska området kring gården som resultaten kom. Att stå där och hålla sin första öring i handen gav ett lyckorus som var så genuint och äkta! Sen var man fast!
Hur mycket tror du Jämtland har påverkat ditt val av hobby?
En hel del. Inte bara fisket i sig utan uppskattningen att ensam få vandra genom skogen en julinatt och bara invaggas i stillhet och känna äventyrslustan brinna i ådrorna.
Med Jämtland kom öringen. Med öringen kom passionen.
Stockholm är din del av vardagen. Hur kombinerar du hårt jobb med fisket?
Som tur är har jag ingen stämpelklocka utan jobbar under frihet och ansvar.
Jag prioriterar att få mycket fritid och att umgås med mina barn. Tar gärna med äldsta dottern på fisketurer i put-and-takesjöar runt Stockholm, med förhoppningen att det någon gång skall väckas ett intresse, men också för det trevliga sällskapet! Spenderar gärna en och annan söndag då jag själv åker ut och filosoferar med spö i handen. Helst tar jag ledigt en vecka här och där och drar iväg på fiskeresa till fjälls eller till Nordnorge.
Stan är ju belägrad av vatten. Var drar du när du vill fiska en kväll?
Det blir inte så mycket spontanfiske på kvällarna inne i Stockholm. Cyklar förbi Stockholms ström på väg till jobbet de flesta morgnar. Jag har tänkt i många år att jag skall börja hänga nere vid "Gettot" själv på kvällar och nätter. Men jag tror att den sterila miljön och avsaknaden av natur runt strömmen har fått mig att avstå. Sitta och dricka en öl i kompisens båt och meta efter abborre och gös inne i Ulvsundasjön hör till önskemålen men händer alldeles för sällan.
Ditt ultimata fiske? Vilken typ av fiske längtar du efter när du drar till Jämtland?
När jag sitter och filurar på vinterkvällarna och drar upp planer för nästa sommars fiske så känns allt som det ultimata fisket! Att stilla ro med långedrag efter båten på Jormvattnets spegelblanka yta, på jakt efter den rödbukiga madammen, eller att en stilla kväll vänta på öringvak vid någon tjärn ger samma tillfredställelse. Jag kan dock inte sticka under stol med att ända sen jag var en liten grabb så har jag lockats av historierna om monsteröringar som både tappats och fångats nere i den underbara Ströms vattudal. Många timmar har lagts där genom åren men den stora väntar fortfarande där nere i djupet!
Jag vet att du har tagit till dig havsfisket. Var finns tjusningen med den hanteringen.
I början var den stora tjusningen att man alltid fick fisk! Mycket fisk! Med åren har den tjusningen lagt sig och man ser mer till storleken på fisken och vilka arter man fångar.
Just att inte veta vad som kommer att smälla på 200 meter längre ner är en häftig känsla.
Hälleflundran har blivit den stora attraktionen de senaste åren då det finns få fiskar som är häftigare att få på kroken. Det resulterar i betydligt fler fisklösa timmar men känslan när megaflundran kliver på är brutal! Fisket efter dessa fantastiska fiskar har blivit bättre och bättre de senaste åren och den absoluta merparten får gå tillbaka ner i djupet.
En fisk du aldrig glömmer.
Det var dagen innan nyårsafton 1987 och jag bodde hos en familj i deras lilla stuga vackert belägen vid stranden av Lake Brunner på Sydön i Nya Zeeland.
Sent på kvällen gick jag ner till sjöns utlopp där Arnold River tar sin början.
Det blev snart becksvart och jag hörde hur det plaskade intill strandkanten något nedströms. I blindo kastade jag åt det hållet och överraskningen var total när det i samma sekund som spinnaren landade small på en stor fisk. Efter några extremt nervösa sekunder kunde jag dra upp något på stranden som såg ut som en öring. Det var alldeles för mörkt för att kunna se vad det var. Väl tillbaka i stugan kunde jag med ljuset tillbaka i ögonen konstatera att jag hade fångat mitt livs vackraste och största öring. Nyårsmiddagen var räddad!