När jag springer på högar av papper, burkar, flaskor och plast under mina fiskeresor brukar jag tänka, vem är det egentligen som skräpar ner? Det intressanta med frågeställningen är att jag aldrig har mött någon som erkänner misstagen. Sedan några år tillbaka har jag tyvärr märkt att nedskräpningen har markant ökat, inte enbart på fjällmarkerna, utan också kring vägar, vattendrag och sjöar.
Däremot har jag uppfattat att vi har en enastående förmåga att skylla på andra. Det är skoteråkarna eller de som flyger ut med berg av ölbackar som ställer till det. Ska jag vara ärlig har jag inte uppfattat problemet på det sättet.
Min uppfattning är att det till stora delar har med uppfostran att göra. Jag kan i det fallet bara hänvisa till min egen familj. Jag hade en morfar som såg storheten i en levande och ren natur. Han var en vidsynt fjällskogsbonde från norra Jämtland, en man med klara visioner om hur vi skulle bete oss. Han såg mer än vad vi barn kunde uppfatta. För honom var världen ett levade väsen, en moder jord som vi skulle högakta och prisa, inte skända och förstöra. Nu sågar vi sakta men säkert av den gren vi sitter på. Där är jag övertygad om att morfar satte ribban.
Genom ungdomsåren lärde vi oss att aldrig skräpa ner, aldrig ta mer öringar ur bäcken än vad som fick plats i stekpannan och aldrig någonsin plocka mer blommor än vad som rymdes i vasen. Med de orden drog vi ut i världen, fullt på det klara med att vi skulle rädda planeten från snusk och skit, från roffarmentalitet och egennytta. Vi misslyckades.
Strukturerna kring nedskräpningen har genom åren delvis förändrats. Förr var det mest papper, förpackningsemballage efter spinnare och drag och tomflaskor som grasserade. Den typen finns naturligtvis kvar men kraftigare och mer synliga doningar har presenterats.
Det tycks mig som att ett malplacerat redskap har introducerats, nämligen sågen eller motorsågen. Under senare år har jag stött på allt fler platser med nersågade fjällbjörkar, som har förvandlats till en rejäl vedhög för kommande vildmarksbrasor.
På de trakterna är det heller inte ovanligt att man har lämnat en och annan presenning och kanske en morikka. Vi kommer tillbaka!
Inte nog med detta, egensnickrade ”toaletter” byggda av motorsågskapade björkar blir allt vanligare. Mest iögonfallande har varit rent omoraliska röjningar av senvuxen fjällbjörksskog kring vissa stränder, för att en fiskare ska kunna svinga sina flugor, eller spinnare, utan att fastna. Det är då jag tappar tron på den intelligenta människan.
Skiteriet har blivit en annan fasa. Tänk dig en vacker fjälldag i slutet av april. Glad i hågen vandrar du ut på den solbelysta morgonisen med isborren på ryggen. Tystnaden är kompakt, förutom att en och annan hungrig fjällabb skränar kring stränderna. Du längtar efter kikmetet och rödingen. Med isborren i högsta hugg borrar du först upp ett gammalt hål. Upp kommer människodynga? Det är då man vill spy. Det är då som morfar vänder sig i sin grav.
Naturligtvis måste vi göra våra behov, även i vildmarken. Bland mina kompisar väljer var och en ut en alldeles egen toalettplats. Bakom den kullen bajsar du, bakom det trädet kackar polaren. De platserna blir öronmärkta för en och samma person under vistelsen.
Toalettbesöket i sig kan aldrig vara något problem. När exkrementhögen är formad lägger jag toalettpapperet överst och tuttar på. När glöden efter papperet har falnat lägger jag på en matta med mossa eller en större sten. Hur svårt kan det vara? Det är inget kul när man kommer fram till en plats, där gammalt toalettpapper hänger som girlander kring träden. En gång hittade jag en hel toastol på fjället?
Den vanligaste nedskräpningen är fortfarande glassplitter i en eldstad. Fulla flaskor går bra att ta med sig, men tomma verkar vara ett problem att ta hem. Hur tänker vi egentligen? Så mina vänner, min önskan för framtiden är en renare miljö för allas bästa. Sug på den.