Jag har förstått att naturen är en ändlig resurs, ett jordens arv som vi måste sköta, respektera och vårda. För mig är det en självklar tanke, en insikt som tyvärr sakta men säkert knakar i fogarna.
Min åsikt är att det ekologiska resonemanget måste få större plats i den allmänna debatten. Under mina år som lärare hade jag intentionen att få till en timme ekologi i veckan, genom alla nio åren på skolan. Tydligen passade tanken inte in i skolplanen, varför idéerna spolades. Jag är fortfarande helt övertygad om att föresatserna var bra, ett utsprång mot en bredare insikt gällande livets till synes självklara förutsättningar.
Vardagen är full av ekonomi, vi har genom åren haft A-ekonomi, ekonominytt mm på de flesta nyhetsprogrammen. Hade vi haft A-ekologi, ekologinytt hade världen förmodligen sett annorlunda ut. Då hade vi förstått sambanden och alla ekonomiskt kortsiktiga förehavanden.
Uppväxten har förmodligen en hel del med insikten att göra. Som barn är vi mottagliga, ser vi förändringarna och som barn förstod jag vad morfar menade. Ta inte mer fiskar än vad som ryms i stekpannan, eller plocka aldrig fler blommor än vad som ryms i vasen. Det var ord och inga visor från en vis man, en fjällskogsbonde med ekologin som grundplåt.
Under mina uppväxtår fick jag verkligen lära mig hur destruktionens svarta anlete hela tiden flinade åt mig. Jag hade förmånen att få mina fiskebegär stillade, oftast efter den fantastiska Bäverån, någon mil från hemmet. Bävrarna jobbade på, fällde träd och byggde dammar. Det var en spännande tid i mitt liv, ett ögonblick av lycka, en lärdomssal utan motstycke för en grabb med ett brinnande intresse för fisket och naturen.
Därute i den glömda dalen, fanns den ekologiska harmonin. Plötsligt stämde det mesta. Den stora dammen blev inte bara hemmet för bävrarna, utan där fanns också en och annan utter och någon mink. Det intressanta var att dammen till slut blev ett "slutet system", där den största fördelen, åtminstone för min del, var att bäckens öringar kunde övervintra, utan att behöva simma ut i den stora sjön för att övervintra.
Öringarna som levde i dammarna fick ett eget liv att ombestyra, allt medan bävarna jobbade på, lagade dammkonstruktioner och samlade matförråden i bottenregionerna. Så småningom växte vassen sig allt starkare, sävsparvarna och krickänderna flyttade in, näckrosorna blommade, varför älgarna blev återkommande gäster. Ibland kom rådjuren ner för att dricka. Öringarna nappade, allt medan ännu ett träd dråsade i backen. Det var en skön tid i mitt liv.
Det var de åren som gav mig insikten, en ekologisk saga. Kanske var det trots allt en utopisk värld?
Åren gick, studenten avklarades och det vuxna livet väntade. I samma veva infördes en mer allmän bäverjakt, dammkonstruktionerna rasade sakta samman, eftersom ingen kunde bygga upp dem igen. Bassängen tömdes, öringarna, sävsparvarna, krickorna, uttern och minken flyttade. Bäcken sinade.
Plötsligt tog livet slut i min lilla dal. Allt gick så snabbt och aldrig mer skulle jag få se bäverhonan med ungarna på ryggen. Jag saknar fortfarande den väldiga älgtjuren som hade näckrosrötterna hängandes över skallen.
För några år sedan dundrade skogsmaskinerna in i dalen och tog det mesta av det bästa. Hastigt förändrades alla förutsättningar. Landskapet blev mer öppet, till förfång för de eventuellt överlevande öringarna. Idag ligger rotvältorna där, tragiska rester av en värld i fritt fall.
Med sådana upplevelser i ryggsäcken kanske det inte är så underligt att jag har blivit en notorisk förespråkare för långsiktigt ekologiskt leverne. Detta i sin tur har skapat en personlig irritation över fortsatta vattenkraftsexploateringar, gruvprospekteringar och allmänna roffartendenser. Tänk om vi hade haft ämnet ekologi i vår skola? Då kanske vi hade anammat ekologins innersta kärna, den att alla organismer behövs för att miljöerna ska fungera.