Det finns en hel del nostalgiskt skimmer kring dagarna från jul till nyår. Det är när stearinljusets fladdrande låga bryter mörkret som tankarna kommer. Ur ett töcken från förr möter jag åter mor och far och saknade vänner. Samtidigt kan jag inte avhålla mig hemliga funderingar om den kommande fiskesommaren. Det är precis nu det är som längst till harrvaken.
I år ligger isen inte fullt så tjock ute på Sörforsen. Fortfarande finns öppna fåror mitt i älven. Det porlande vattnet slår knutar på tankebanorna, ger drömmarna avstamp mot sfärer av fantasier och virriga planeringar.
Jag brukar spana efter utterspåren, men ännu har djuren inte kommit till forsarna i Råneå. De brukar annars dyka upp under den här tiden, en händelse som ger föraningar om ljusare tider och varmare dagar. Däremot ser jag några tuffa strömstartar som fortfarande dyker i den synbarligen iskalla strömmen.
Trots den kärva årstiden badar en liten fågel mitt bland ismassorna? Han är livsbejakaren personifierad och en baddare på att hitta lämplig föda. Jag reser mig från den kalla stenen och vandrar vidare. Nedströms bron finns en annan trevlig fiskeplats, ett ställe jag har fått en och annan harr genom åren.
Flugvalet har alltid varit ett intressant spörsmål. Under mina första år på orten fiskade jag för det mesta med onödigt stora torrflugor, som Européa 12 och Royal Coachman Fan Wing i storlekar mer mot åtta och tio.
På den tiden var harrarna väldigt intresserade av just de kreationerna och ratade för det mesta de mindre varianterna. Nu ligger strömdraget begravd under is och snö, trots att minnena känns nära och varma.
Tyvärr har åren förändrat förutsättningarna. När jag i början på sjuttiotalet kom till Råneå, var stenarna i strömmarna kala och fasta. Nu är det nästan omöjligt att vada utan att halka på tjocka lager med slemmiga gröna alger.
Sikarnas forna lekplatser på nackarna av Norr- och Sörforsen är numera odugliga som reproduktionsplatser. Där växer en hisklig skog med hårslinga, en späd, men oftast meterlång slingrande vattenväxt. Övergödningen har kommit även till min älv, ett gissel som vi har svårt att rätt hantera.
Efter några timmars ensamvandring lämnar jag älven för den här gången. Jag stannar på bron och spanar ut över den kalla strömmen. Det blånar i fjärran och i skenet från julpynt och neonskyltar dyker strömstaren envetet mot sommarens harrdomäner.
När jag kommer hem känner jag mig som vanligt lätt väderbiten och inte fullt så nostalgisk. Katten möter mig i dörren. Dofterna av de nybakade lussekatterna och glöggen rullar långt ut på gården.
Jag har idkat mitt årligen återkommande brasfiske nere vid vattendraget, en pragmatisk handling som betyder oerhört mycket för mig. Jag har åter igen varit i närkontakt med det rätta elementet, den fortfarande orörda Råneälven, min allestädes närvarande kamrat.
Julaftonens bleka dager har gett mig vad som har förväntats. Ett tankarnas fiske, så pass fördjupat att jag har hört myggornas surr, fjällvråkens skri över hisnande branter och rävungarnas gny ur sandiga lyor. Det är när längtan är större än hoppet man blir författare.
Härmed önskar jag alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.