Höstfiskets möjligheter

Det blev tydligen höst i år också, vare sig vi ville det eller inte. För min egen del har fisket varit en salig blandning av höjdpunkter och lågvattenmärken, en realitet som liksom räknas in i en sportfiskares vardag. Fiskefilmningarna i början av juli i Kaitumälven, och kring fiskeanläggningen i Tjuonajokk, gick bra och vi hade det hur mysigt som helst.
Jag skrev i en tidigare krönika om högsommarfiskets strategier och om vikten av väderleksmässiga brytningstider mellan fiskeperioderna. Förändringar, oavsett om det handlar om temperaturer och vattenståndslägen, är alltid bra och de omväxlingarna bör vi fiskare på nåt sätt utnyttja.
Hösten är en sådan period. Björkarna har gulnat, dvärgbjörkarna har fått sin röda färg, renarna är på väg söderut och harrarna har successivt lämnat det grundare sommarströmmarna. Det är med andra ord en stor rörelse i naturen, svanarna, skrakarna, lommarna och gässen har siktet inställt mot sydligare breddgrader. Nu kommer vi in i en mycket intressant fiskeperiod, kort men intensiv.
På nåt sätt har vi lärt oss att hösten är harrens tid, en fisk som tillhör det åldrade året, gråsvart, fet och stridslysten. Jag kan till delar hålla med även om harren för mig är fisken jag helst fiskar under solskensbelysta kalottnätter i början på juli. Det är kanske inte så underligt att samerna kallar den för "Suovvil", vilket lär betyda "solfisken".

Det som däremot händer på hösten är att harrarna lämnar sommarfjället, till förmån för djupare partier nedströms i större åar eller älvar. Förflyttningarna mot övervintringsplatserna har påbörjats, en rörelse som kan vara av yttersta intresse för en sportfiskare.
I samma veva brukar den sista stora kläckningen på fjället uppkomma, nämligen av strömknott, oftast kallad forsknott. Den är något större än den vanliga knotten och är inte lika bitsk, kalasmat för höstharren. Den kan uppkomma i vansinniga mängder, så pass ymnigt att vattenytan kan vara svartprickig av godsakerna. Samtidigt kan det krylla av dem på strandnära stenar, en smet som fastnar i baken om man har suttit och vilat en stund.
Harren som art är känd för sina koncentrerade stimbildningar, inte alltid men under vissa tillfällen. Höstflyttningen är ett sådant tillfälle, komprimerade insektskläckningar på distinkta ytor en annan intressant företeelse. På höstarna kan bägge företeelserna inträffa, då forsknotten grasserar på första stora viloplatsen mot vinterplatserna.
Det här fenomenet kan vara till förfång för arten, framför allt om vi har för avsikt att fylla frysboxen.

Oftast förekommer harren i sådana mängder, och oftast är de fullvuxna och könsmogna, att det inte är någon större konst att fylla hinken. Om detta skulle inträffa kommer vi obönhörligen att brandskatta kapitalet och inte räntan. Till hundra procent är de ihjälslagna fiskarna presumtiva föräldrar kommande senvår.
Vi bör alltså fiska höstharren med måtta och bara ta vad som behövs för kommande vildmarksmiddag.
Sammaledes bör vi höja ett varnande finger för öringen, som snart går på lek och bär på färdiga könsprodukter. Generellt har vi ett förbud för öringen efter den 1 september. Skulle vi få en sådan ska den obönhörligen släppas tillbaka.
Flugvalet för höstharren kan naturligtvis variera men knottimitationer är bara ett måste, likaså några feta nattsländor av typen Européa 12 eller ÅBO-sländor av kork, bulliga nymfer och puppor som Guldribbat haröra med guldskalle och Superpuppan. En egen favorit för höstharren är det SL-stekel med kopparskalle, gärna extra förtyngd med koppartråd i botten på kroppsbindningen. Min son fiskar gärna med en svartgrå Klinkhamer i storlek 14-16.