Det finns ett inneboende begär i min kropp, en distinkt känsla av nödvändig närvaro, den dagen då de första sångsvanarna återkommer till det nordliga landet. På barmarksfläckarna jagar ivriga riptuppar sina hönor och under isen simmar de efterlängtade rödingarna.
För mig är pimpelfisket efter röding så mycket mer än enbart fångsten. Utan större tankar på materialkunskap eller prestation dansar jag runt på isarna som en vintermager ko på första vårbetet.
Jag har aldrig varit speciellt kreativ när det gäller själva pimpelfiskeutrustningen. Däremot har jag varit noga med flugvalet, rödingens beteenden och de viktiga huggperioderna.
Fortfarande gäller Kaitumpirken i silver och en Råstofluga som upphängare. För alla eventualiteters skull bör pimpelspöet vara utrustat med en funktionsduglig rulle. Hur många gånger har jag inte tappat riktigt stor röding på grund av utebliven rulle? Kontrollera därför redskapen innan du far ut på äventyrligheterna och se till att linan är ny och lämpligt grov. Det bästa betet är fortfarande maggot.
Under många senvårfisken har jag märkt att upphängarflugan kan vara skillnaden mellan storfiske och ett totalt misslyckande. Jag tycker mig dock ha förstått att upphängarflugor ska vara samma typer av nymfer och puppor som vi flugfiskare använder under sommartider.
Den gängse metoden att aptera en fluga är att knyta fast en tafs tio till femton centimeter ovanför pirken. Ytterst på denna knyter man fast kusen. Problemet är att allt för många rödingar har tappats, eftersom upphängarflugan har en tendens att fastna under iskanten. Fenomenet gör sig gällande när rödingen har tagit maggotkroken under pirken.
Pimpelfiskelegenden Rulle Holmqvist i Råneå lärde mig en gång att knyta fast upphängarflugan direkt på linan, gärna ett par decimeter ovanför pirken. Då blir genast risken mindre att flugan fastar under iskanten, en genialisk idé från en man som verkligen vet hur ett pimpelspö rätt ska hanteras.
Arrangemanget kan med lite fantasi bli ett flugfiske på is, med entomologiska funderingar och fullmatade flugaskar i pimpelryggsäcken.
Viktigt är att hålla ordning på rödingens huggperioder och vandringsleder. Under den senare delen av vårvintern, när isarna eventuellt har flutit upp, kommer rödingen att gå ihop i mindre stim och är då mer benägna att simma omkring på de så kallade vandringslederna.
Ny näring kommer till och fisken blir rörligare. Det är då det gäller att vara på rätt plats under okristligt tidiga morgnar. Huggperioderna brukar vara fram till tidig förmiddag, för att sedan återkomma under eftermiddagen. Det har till och med hänt att jag har haft överdådliga isfisken efter röding i skymningen.
Under ett antal vårar fiskade Rulle och jag på sjön Rostujávri norr om Kiruna. Det var under de åren vi lärde oss hur rödingarna simmade, liksom i samma färdvägar, något som vi kom att kalla "vandringsleder". Borrade vi några meter på sidan om en sådan kunde vi gå totalt fisklösa.
Sålunda började rödingarna visa till intresse redan klockan två om morgonen, en oftast okristlig tid för en sömntuta som jag. Minnen efter oförglömliga rödingfisken har naturligtvis grundat sig på naturens uppvaknade och det sammansvetsade kamratskapet.
På den tiden fanns inte fusket med GPS och det var väl tur det. Vi satte helt enkelt koordinaterna själva, genom att sikta in oss på specifika landmärken, ta sikte och stega oss fram. Det intressanta var att just de här rutterna, som vi hittade, höll i flera år.
Mitt på blanka förmiddagen hända det att jag skidade upp på någon kalblåst kulle för att om möjligt inta dygnets skönaste slummer. Det var och är en närmast helig ritual för mig, med tanke på okristligt tidiga morgnar och alltför långdragna kvällsmiddagar. Ute på den bländande vårisen satt Rulle, som i vanlig ordning lockade till sig röding med rutinerat handlag.
www.rostujavri.se