Rullgardinen.
Vid anläggningen i Tjuonajokk överst i Kaitumälven, finns ett större hus som kallas ”Andreas pörte”. Jag brukade använda boningen när jag hade mina återkommande kursveckor, ett bra hus med plats för tio personer.
Andreas Labba (1907-1970) var en same som föddes låghalt, vilket gjorde att han inte kunde följa med i renskogen. Han växte upp i trakterna av dagens Tjuonajokk och byggde bland annat det nyss nämnda hemvistet. Han blev kallad ”turistlapp” eftersom han med åren blev en omtryckt fjällguide för hugade turister. En av dessa gäster lär ha varit FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld.
Enligt vad som kan läsas om Labba var det Hammarsköld som lockade in honom på skrivandets konst. Sålunda författade Andreas Labba de klassiska alstren ”Anta” och ”Anta och Mari”. På så sätt blev Labba landets mest kända same. Det betyder också att hans första bok kom ut året innan han avled och att den senare som utgåva postumt.
När jag för första gången kom till Tjuonajokk, fick jag hela berättelsen serverad om mannen som var upphovet till dagens fiskecamp. Därtill var talesmannen noga med att berätta att Labba brukade spöka på anläggningen, oftast med hasande fötter över stuggolven.
Tre år senare anställdes min kompis Palle Andersson som flugfiskeguide med delvis mångskiftande uppgifter. Det var en väldigt trevlig period i mitt fiskarliv, eftersom vi varje höst under sju år var ett gäng som träffades, för att dra upp båtarna och helt enkelt stänga campen inför vintern.
Aldrig kommer jag att glömma den så kallade milleniummiddagen i september 1999. Vi var ett skönt gäng och bägge mästerkockarna Martin Jönsson och Micke Hedman fanns på plats. Bland annat vankades en sjurättersmiddag, bara det ett minne för livet.
Under de träffarna huserade vi alltid i den stora personalbyggnaden, eftersom stugorna ansågs vara för kalla för övernattningarna. Huset innehöll bland annat fem-sex mindre rum där det rymdes två personer, ett uppehållsrum med vedkamin och en dusch med bastu.
Naturligtvis kommer jag aldrig att glömma den natten.
Dels hade vi det urtrevligt, många fina minnen kom fram och ett nytt årtusende lurade bakom fjällen. Över nejderna sprakade det mest enastående norrsken jag någon sett, ett spektrum av både förtjusning, hänförelse och drömmar. Så småningom törnade jag in i mitt rum. Där fanns en våningssäng, ett litet bord och en stol. Jag drog ner rullgardinen över norrskenet och knoppade in på stört.
Plötsligt väcktes jag av att rullgardinen åkte upp med en smäll. I yrvaket tillstånd drog jag ner den igen. Den hakade fast ordentligt i låsanordningen. Innan jag hann tillbaka till sänghalmen dundrade gardinen igen upp i taket? Efter fem tafatta försök gav jag upp, satte stolen under fönstret och knöt fast gardinbandet ordentligt kring stolsryggen.
Döm om min stora förvåning när rullgardinen ville upp igen? Så pass kraftigt att stolen hela tiden hoppade mot golvplanken. Så höll det på nästan hela natten. På morgonkvisten stannade tydligen allt av. Då minns jag att det blev konstigt kvalmigt varmt i rummet, varför jag gick ut i sällskapsrummet och lade mig på soffan.
Några år senare gästade jag återigen personalbyggnaden. Det var då jag upptäckte att det hade stuckits fast en kniv ovanför dörrposten till mitt gamla rum. Då blev jag naturligtvis nyfiken och frågade en av guiderna vad som egentligen var på gång.
– Kniven betyder att får man vara i fred för spökerier, sade guiden med allvarlig min. Höll gardinen fortfarande på med dumheterna? funderade jag säkert.
Året efter mitt gardinäventyr hade det tydligen kommit en långväga jägare till campen. I sitt sällskap hade han en större jakthund, eftersom det var dags för ripjakt. Natten innan hade han vaknat av att hunden hade blivit helt hysterisk och skällt så den väckte hela personalstyrkan. När den jaktintresserade till slut fick ordning på synen såg han att gardinen gungade och att det seglade en gestalt genom rummet, med ett kortare ben som hasande över golvet. Hunden försökte att bita inkräktaren, men av detta blev naturligtvis bara luft.
Avslutningsvis. Det händer att jag känner ögon i nacken, utan att för den skull vara utsatt för demoner. Det räcker med att tänka på min gamla indiankompis i Alaska, han som inte kunde gå förbi en fjäder som låg på marken, utan att sätta fast den i närmaste träd. Förklaringen var att hans stam trodde att de döda blev fåglar och att om man stack fast fjädern i ett träd, fick en släkting fri rymd kring själens eviga resa mot okända mål. Gott Nytt år!