Fem minuter efter det att jag hade läst färdigt boken ”Vattenriket i Vålådalen” kände jag mig manad att, för min egen del, skriva följande rader; ”Om ni önskar läsa nåt riktigt fantastiskt, som verkligen klargör det rinnande vattnets betydelse för hela sfären liv och livsformer, ska ni genast införskaffa boken, skriven av biologen Ingemar Näslund och fotograferad av miljöövervakaren Micke Sundberg. Bägge jobbar på länsstyrelsen i Östersund. I alstret finns också sportfiskekändisen Peter Sjödins makalösa undervattensbilder på harr och röding. Fantastiska bilder och en undervisande och trevlig text som jag aldrig tidigare stött på i dylika sammanhang. Boken är på 160 sidor och har getts ut på Bokförlaget Waterlife. Läs den och du förstår din plats i ekologin”.
***
När jag tänker på Vålådalen minns jag med förtjusning sådana digniteter som Ingemar Johansson och Gunder Hägg, när de tränade hårt för kommande utmaningar. Platsen var Vålådalen i sydvästra Jämtland, en tillflyktsort för många idrottsliga världsstjärnor.
Du hittar Vålådalen söder om Undersåker, när du rattar vägen mellan Östersund och Åre. Platsen ligger mitt i ett fantastiskt vattensystem, med biflöden och åar som Vålån, Stensån och Lunndörrsån och egenartade sjöar som Härjångssjöarna, Vålåsjön, Gråsjön, Tronntjärnarna med flera. Hela vattensystemet mynnar så småningom ut i Indalsälven vid Ockesjön.
Författaren Ingemar Näslund och fotografen Micke Sundberg har på ett mycket föredömligt sätt lyckats porträttera ett vattensystem, enda från den tiden då de första människorna traskade upp på fjället, för mer än 9000 år sedan, till nutidens jättelika cementfundament i vattensystemets absolut vitalaste delar.
Därför är det en tragisk läsning att få ta del av destruktionen av Håckrensystemet och den legendariska Storboströmmen, en sträcka vatten, vars öringar var så många och stora att armarna inte räckte till. Enligt mitt sätt att se det är förstörelsen av ett av världens mest särpräglade storöringvatten det verkliga blodsoffret på välfärdens altare.
Som författare vill jag gärna framhålla Näslunds högst personliga stil, en perfekt gjuten mix av pedagogik, metodik och struktur för dylika åtaganden. Det finns nämligen få saker som är så svåra att relevant och personligt skriva om som biologiska iakttagelser, trots att det mesta, åtminstone genom en ekologs och biologs ögon, är en fråga om självklarheter. Grundsanningar är inte alltid så lätta att ta till sig, som vattenkraftsutbyggnader, kemisk påverkan och till synes meningslösa kalavverkningsföreteelser.
Ingemar Näslund beskriver, med en uttalad experts erfarenheter, hur vissa rödingar förblir dvärgar, där andra i samma kull kan bli jättelika kannibaler. ”En oaktsam simtur kan sluta med att man inte ens är dvärg längre. I stället ingår man som en del i uppbyggnaden av en kannibal och det kanske inte var riktigt vad man tänkt sig. I värsta fall är det farsgubben som kommit ångande med vidöppet gap. Sånt händer och det grubblar Gråsjöns rödingar på”.
En av bokens röda trådar handlar definitivt om njutbara iakttagelser, oberoende om du sitter på en månghundraårig stubbe intill den mystiskt gröna sjön (Östra Blanktjärn) eller grubblar över sköldbladsfotingarnas existens och överlevnad (Härjångssjöarna).
Avslutningsvis vill jag mena att jag aldrig har läst en bok i den här genren med sådan spänning och glädje. Det handlar om ett jämtländskt vatten men kunskapen är global och kan därför med nöje läsas av alla, oavsett region eller plats.
Enkelt, förståeligt och förståndigt är tre ord som passar in i sammanhanget. Boken borde rimligtvis vara självklar litteratur för alla kommande biologer och ekologer, för fiske- och naturguider, för ekonomiskt felvaggade politiker och teknokrater. Eller varför inte som skolbok för alla elever, oavsett ålder. Mitt eget motto ”Naturen är ett njutningens tempel och inte en roffares marknad” håller tydligen i alla lägen.