Hur det nu än står till med den saken så kan konstateras att vårt klimat har blivit mer osäkert och instabilt. Annat var det förr. Då kunde morfar ställa klockan efter när stararna eller bofinkarna anlände.
Om jag tänker tillbaka på mitt eget liv så växte jag delvis upp i de norra delarna av Jämtland. Jag minns somrarna som regniga. Utanför huset i byn fanns en grop i vägen, vår egen lilla sjö när regnen drog över gårdarna. Där snickrade vi till våra barkbåtar, blötte ner oss men hade det hur kul som helst. Mormor predikade att vattnet var Guds gåva till mänskligheten,
Några år senare älskade jag verkligen allt vad regn anbelangade, framför allt när det var dags för slåttern. Då blev gubbarna sura, men jag blev glad, äntrade cykeln och drog så snabbt jag kunde till Bäverån för öringmete. Mitt problem var att höbärgningen alltid infann sig när det var det bästa fiskat i de omkringliggande öringbäckarna. För mig blev regnet därför räddaren i den stora nöden.
Under den här sommaren har jag sett hur bäckarna har sinat, för att till slut bli till synes livlösa. Allt eftersom strandväxtligheten vissnade och insektslivet tynade bort drog sig också fiskarna ur vattensystemen. Varmare och grundare vatten, avsaknad av föda som insekter, gör att fisken antingen blir instängd och dör eller försöker att ta sig ut till större sel eller sjöar. Dramatiken är dock inte slut med detta. Om det blir så galet, att även hösten blir vattenfattig, kommer det att bli livsfarligt störande för kommande fisklek. I det första skeendet gäller det de höstlekande fiskarna som exempelvis öring, sik men i förlängningen också för rödingen. Blir därtill vintern kall med tjocka isar, kommer katastrofen att vara ett faktum. Laxen och havsöringen (börstingen) kan klara sig något bättre tack vara att de lever i större vattendrag.
Harren däremot har en annan form av livscykel, eftersom den leker på senvåren. Men lite tur, om is och snö har funnits i goda mängder genom vintern, kan finnas gott hopp för kommande harrlekar. Men samma fara finns även för harren som för de höstlekande arterna, den att vintern blir kall på låga vattenflöden. Då finns stora risker för massdöd av lekfisk och fiskrom, något som negativt kan påverka fisklivet många år framgent.
Låga vattenflöden ge absolut varmare vatten. Om jag enbart tittar till förändrat klimat med generellt instabilare och varmare väder, kan absolut följande scenario utmålas.
Fram till slutet på nittiotalet var klimatet fortfarande relativt stabilt. Vi hade en återkommande vårflod och något senare en fjällflod. Idag följer oftast fjällfloden med vårfloden, vilket gör att sommaren på sikt har blivit torrare på framför allt fjällmarkerna.
Varje sommar, oftast under den första veckan i juli, brukade mina vänner och jag anlända till sommarfjällen norr om Kiruna. Vi möttes av den mest fantastiska fågelsången, då hundratals lövsångare och blåhakesångare sjöng för oss. Konserterna ekade mellan bergen, allt medan mygghorderna gjorde allt för att vi skulle vända om. I samma veva kläckte massor av dagsländor, oftast fjällåsländor, knott till förbannelse och även en del långbenta harkrankar. Luften och vattnet var full med mat, fåglarna frossade och fiskarna plaskade. Vi kände verkligen att naturen levde. Det var i sanning en fröjdefull tid.
Tyvärr är den ekologiska och självklara livscykeln till delar kraschad. I år vid samma tid låg temperaturen på fjällmarkerna stött kring 30 grader. Myrarna frasade när vi traskade vidare, allt medan horder av bromsar attackerade oss. Jokkarna sinade och de harrar som fanns kvar tryckte under allt mer förtorkade busköverhängen efter stränderna. Vi såg stora men synbarligen magra harrar som stävade ut från sina mer skuggiga områden, fiskar som absolut inte lät sig luras av en utlagd fiskefluga.
Trettio år tidigare, på samma plats hände det motsatta. Om natten kom stormen. Mina två kompisar huserade i sitt tält och jag i mitt. Hos mig brast en tältpinne. Själv räddade jag tältet genom att staga upp den brustna pinnen med ryggsäcken och höger ben. I den ställningen låg jag i nästan två dygn innan stormen äntligen bedarrade. Då hade jag pinkat på mig två gånger. Synen som mötte oss glömmer vi aldrig. Två decimeter nysnö, blanka sel och vakande harrar.