Årets sommarfiske blev en svår balansgång mellan högvatten och allmänt dåligt väder. Jag tror vi är många i det här landet som gick bet på en del efterlängtade fisken, framför allt efter rödingen på fjällmarkerna.
Det intressanta med sommarens väder var att vi, för en gångs skull, åter fick uppleva en gammeldags fjällflod i juli och det var länge sedan. Vårfloden ligger ganska normalt fortfarande och i norr brukar den braka lös under den första hälften av maj. Fjällfloden brukar normalt ta fart när snön börjar smälta ordentligt på bergen, detta i slutet av juni och i början av juli.
I år blev det så och för att lägga lök på laxen fick vi samtidigt en hel del regn. Rapporter strömmade in om kraschade rödingfisken och från det nordliga Sandåslandet hördes rena skräckscenariot. Uppe på sandåsarnas land kan det vara lite speciellt, eftersom trakten ligger högt i vattnets kretslopp och brukar oftast få smärre fjällflodsflöden. Det som däremot höjer vattenståndet rejält på de domänerna är ösregnet.
För många år sedan låg kompisarna och jag på Davvaeatnu, i ett sällsynt uruselt väder. Ösregn och kyla gjorde att vi blev fast i tälten. När stormen och regnet äntligen hade bedarrat, klev vi med stela ryggar och dåligt humör ut i den friska luften. Döm om vår förvåning när vi mötte en decimeter med nysnö över hela fjällområdet? Jokken hade gått upp över en meter.
Den morgonen, som var den 17 juli, kommer jag aldrig att glömma. Jokken formligen dundrade genom markerna, solen sken och snön smälte så sakta. Ute på vårt lilla sel, som nu var stor som en liten sjö, gick harrarna och vakande. Det var en syn för gudar.
Det finns onekligen fördelar med sandiga marker. Två dygn senare hade det mesta av högvattnet slurpat ner genom sanddynerna och allt blev plötsligt normaliserat.
I mitten av augusti i år tog fiskekompisen Bengt och jag mod till oss och drog till fjälls, just den dagen då värmen plötsligt anlände.
Vi hade riktat in oss på ett sjösystem överst i luleälvssystemet. Det var jokkarna mellan sjöarna som hade lockat oss till trakten, där rödingen är huvudattraktionen. Det som direkt slog oss var att björkarna inte hade fått något gult i sig, vilket de redan hade fått, både efter norrbottenskusten och uppe i Tornedalen, men inte till fjälls. Det brukar vara tvärt om.
Jokkarna var så fina, så inbjudande men så förtvivlat fisktomma. Jag fick två rödingar kring decimetern, i vatten som annars kan erbjuda trevliga flugfisken efter just röding. De dagarna vi låg där svajjade temperaturen plötsligt mellan 25 och 28 grader?! Den arktiska fisken brukar inte direkt gilla sådana gradtal. Allmänt kan sägas att vi förmodligen var en månad för sent ute. Jag brukar gärna vilja möta rödingen redan under de första två veckorna i juli. I år hade det hur som helst inte fungerat.
Några dagar senare gästade vi några sjöar söder om Kalixälvens källflödessjöar och nu var det harren och öringen som hägrade. Det blev en hejdundrande harrbonanza, där också en och annan bättre öring nappade. Vädret var stabilt, temperaturen kring 18 grader, lite sol och lite moln, med andra ord helt perfekt.
Under årets resor till fjälls upptäckte vi snart nog att fågellivet inte var vad det brukade vara, framför allt inte när det gällde rovfåglar som falkar, örnar och ugglor. Den grundläggande orsaken måste ha varit den totala avsaknaden av gnagare. Däremot såg vi tre årsungar av dalripor kring rödingjokkarna, men det var också allt. Dalripan håller tyvärr på att bli en allt mer sällsynt fågel på fjället. Även om jag inte jagar så har jag sedan år förstått att ripbestånden sakta men säkert har sinat.