Sportfiskets nerv och arv

En fråga som jag många gånger ställer mig, varför fiskar du egentligen? Skulle det inte vara skönare att bara vara hemma och slippa nervdallret när våren och sommaren kommer? 
Skulle det inte vara bra att slippa alla vandringar, alla strapatser, alla blöta sovsäckar, trasiga tält och fjällstormar?

För att få svar på en del av frågorna, alla går inte att svara på, tror jag att man måste gå tillbaka i tiden, till de dagar då kropp och själ formades till vad den är idag. Tankarna surrar och hur jag än vrider och vänder på problematiken hamnar jag i min ungdoms Jämtland, ett jordbrukarsamhälle med få yttringar av masskonsumtion, veckopengar eller dyra fiskeutrustningar.
För min egen del tror jag att miljön har haft det största avgörandet gällande mitt livslånga intresse för sportfisket. Inom ramen för detta räknar jag också in de människor jag umgicks med, min stora släkt och det debattintresse som fanns hemmavid.
Mannen i centrum var min morfar på gårdarna Höstoppen intill byn Äspnäs efter Ströms Vattudal i norra Jämtland. Han var lantbrukaren som levde mitt i biologin, var en hänförd privatbotaniker, med ramar av ekologiska tankar och leverne.
Jag har sedermera förstått att några av mina morbröder har påverkat mina tankar om biologisk mångfald, ekologiska nischer, organismers beteenden och människans plats i biologin.

Minnet säger mig att mina kusiner och jag hade samlat på oss en hisklig massa grodor, som vi stängde in i ett gitarrfodral med gräs, jord, vattentallrikar och små stenar. När min morbror Yngve, som då läste zoologi i Stockholm, och sedermera blev professor i zoologi vid Trondheims universitet, såg tilltaget blev det räfst och rackarting. Sedan dess har jag förstått att djuren har samma rätt till liv på jorden som människorna.
En som verkligen har påverkat mig i fiskets mystik och bryderier var den reslige vildmarks- och sportfiskelegenden Per-Erik Persson från Äspnäs by, allmänt kallad Fantomen. Det var han som en gång i tiden lärde mig bäckmetets mystik, hur jag som försiktigast skulle smyga fram i buskarna och hur jag skulle snickra mitt spö.
Jag minns också att det fanns en "passus" i den hanteringen, den att smygandet i sig fick en människa att se mer, komma nära älgarna, rådjuren och eventuellt en och annan björn. Här fanns samma intentioner som morfar hade, den att man inte skulle lämna vare sig skräp eller störande ljud efter sig.

Det där med ljud kan låta lite långsökt, men lärdomen var den att man helt enkelt inte skulle skrika och skräna, inte skrämma, utan vara en tyst iakttagare med en allmänt lugnt förhållande till naturen.
Av detta har jag förstått en del av mina nuvarande funderingar och inriktningar. Jag har förstått att människan är det största rovdjuret, att alla populationer finns i ett ändligt antal och att människan kan utrota dem alla.
Resonemanget handlar alltså om det fenotypiska arvet, det vill säga omgivningens påverkan på en människa. Naturligtvis har jag även fått med mig något i generna, det genetiska arvet, eftersom natur, biologi, ekologi och författarskapet går som röda och tjocka trådar genom mammas släkt.
 Jag blir alltid lika exalterad och tjusad av ett fiskvak, vilket jag har varit sedan barnsben. Frågan som kommer att bli obesvarad är om det är omgivningen eller arvet som har gett mig den insikten.