När jag tänker tillbaka på mitt fiskeliv hamnar tankarna osökt på gårdagens spinnare och våtflugor. I min värld var flugspöet något märkvärdigt, nästan mystiskt och magiskt. Det var under den tiden många av oss lusläste ABU-s katalog Napp och Nytt, livselixiret.
Där fanns alla godsakerna samlade mellan två pärmar, prylar som oftast förblev en dröm. Det jag däremot minns var att jag blev en hejare på allt vad spinnare anbelangade, kunde varenda en med gram, färger och hela kittet.
I ärlighetens namn fanns där också spinnare som Mepps och Aglia, kanske dåtidens vanligaste spinnare, mästerverk som inte marknadsfördes av ABU. Jag vet inte riktigt historiens gång gällande Aglia och Mepps. Var det så att Aglia fanns på sextiotalet och att namnet så småningom ändrades till Mepps? På Google ser jag att Mepps finns kvar och även spinnare med namnet Mepps/Aglia? I bakskallen finns också något som säger att Aglia, sedermera Mepps, var en fransk uppfinning? Om du som läsare vet mer om detta, skriv gärna en kommentar.
Ur Napp och Nytt från 1961, det vill säga för femtio år sedan, fanns inte så många spinnare att tillgå. Där fanns ABU-spinnaren, ABU-spinnaren/vass, ABU Sonette, ABU-spinnaren Reflex, ABU-spinnaren Reflex (vit), Flax-spinnaren, ABU Roulette och Tandem-spinnaren. Fler fanns inte i ABU-s sortiment på den tiden. Det året kostade en 4 grams ABU-spinnare 1,75 kronor.
En historisk markering från ABU var året 1967 när spinnaren Droppen lanserades. Bland annat hette det att ”Droppen som får fiskekorgen att rinna över”. En 7 grams Droppen kostade 2 kronor och blev en av de populäraste spinnarna någonsin.
Man kan diskutera vad en spinnare egentligen ska imitera. Storheten ligger nog i det faktum att tingesten kan efterlikna så mycket, allt från undervattenstadier av insekter till fiskyngel.
Från början fick jag lära mig att en spinnare helst inte skulle vevas in med samma fart. Det blev helt enkelt för ointressant för predatorfiskar som öringar, gäddor och abborrar. Det blev genast bättre fart på fiskarna om jag tog in spinnaren mer ryckvis. Därför gällde det att man hade en spinnare, vars sked snurrade även när det gick sakta. Droppen och Mepps/Aglia var några av dessa.
Den verkliga innovationen kom den dagen då en släkting lärde mig att knyta fast en fluga ett par decimeter framför spinnaren. Då blev det fart på öringarna, det kan jag lova.
Enligt tillförlitliga källor, det vill säga släktingen, sades att flugan skulle locka öringen till hugg, eftersom den trodde att spinnaren var en fisk som jagade ett byte. Eftersom öringen var en avundsjuk gynnare knep den flugan på stört.
Under många år trodde jag att det bästa var att fiska med mörka spinnare i ljusa vetten och ljusa spinnare i mörka vatten. Jag tycker fortfarande att tanken inte var så tokig, kanske rent av logisk. Jag trodde i min enfald att en ljus spinnare i mörka vatten skulle ha en större lockelse än en dito mörk.
Nu var inte så fallet utan det skulle vara en mörk spinnare i mörka vatten och en ljus i ljusa vatten. Ekologin berättade nämligen att organismer i dunkla vatten var mörkare, precis som öringen själv. Vattnet var den regulator som bestämde detta. Det är därför som en havsöring är ljus i skinnet men att släktingarna i den lilla bäcken är betydligt mörkare.
Ibland hände det att öringen smällde på spinnaren men inte högg. Kontentan av smällen blev oftast att skeden helt enkelt stannade. Så småningom lärde jag mig att sådana attacker betydde att fisken inte riktigt var på hugget. Kanske var de bara leksugna? Då bytte jag till en annan spinnare med andra färger. Då blev det oftast annat ljud i skällan.