Dagen efter ankomsten fick jag också en grann harr på torrfluga. Det var en av anledningarna till att jag blev kvar på trakten, naturligtvis med trevligt folk, en fantastisk älv och en bra skola som andra viktiga ingredienser.
Övergödningen.
Vad jag minns var att strömmarna mitt i byn var lika kala och rena som vilken fjälljokk som helst. Fisket var också strålande fram till mitten på nittiotalet, då plötsligt något hände. Innan dess hade jag fått många fina harrar och reproduktionen var synbarligen i balans.
Fyrtio år senare har älven vuxit igen på ett närmast katastrofalt sätt. Den väldiga växten hårslinga har grott igen bägge nackarna i byn, framför allt på Sörforsen.
Nämnas bör att älven delar sig strax ovanför byn i Norrforsen (närmast byn) och Sörforsen (närmast OK). Reproduktionsplatserna för den mäktiga råneälvssiken, på den tiden en undergrupp till det man kallade storsiken, var åtminstone muntligt skyddad.
Sikleken en fest.
Leken var en upplevelse i sig. Tänk er när ett par hundra sikar, med toppvikter på 4-6 kilo, lekte så det stänkte om det på nackarna. Folk stannade för att kolla. Då var jag alltid där med min klass. Hela scenariot påminde om en bättre laxuppgång i fjärran Alaska.
Fyrtio år senare är framtidsbilden något helt annat. Lekplatserna för både sik och harr har totalt vuxit igen. Under de senaste trettio åren har jag knappt sett någon leksik på förr produktiva platser.
Till min stora glädje, har i höst en del sikar hittat hem till strömmarna mitt i Råneå. Det gäller framför allt nacken på Norrforsen, som också är mindre belastad av övergödningen och den ihärdiga hårslingan.
Som nybakad rånebo fick jag genast veta att älven hade ett praktbestånd av flodkräftor, gott om storsikar som lekte på hösten och ett intressant bestånd av stationär harr. Då fick jag också kunskap om att man inte fick håva siken, som var skyddsvärd och ovanligt storvuxen. Min åsikt om håvning är den att ett sådant mängdfångande redskap absolut inte får nyttjas, framför allt med tanke på att sikbestånden minskar oroväckande snabbt.
Håven inget fiskeredskap.
Det jag inte visste var att fisket med håv egentligen inte är förbjudet i Råneälven, men att håvningen faktiskt är ett brott mot fiskerätten. Eftersom det inte finns håvfiskekort, utan bara vanligt fiskkort, omfattar fisketillståndet enbart handredskap (fiskespö) och således inte håv. Är ni med? Man både får och inte får håva, om man säger så. Detta betyder att håvfisket kan fortgå om inte fiskerättsägarna väljer att vidmakthålla sin fiskerätt. Min högst personliga åsikt är att fiskerättsägarna bör ta ett gemensamt beslut mot håvningen och att en eller ett par tillsyningsmän absolut förordnas för jobbet.
Flodkräftan populär.
Den utplanterade flodkräftan i Råneälven har också varit huvudperson i en del diskussioner. Vad som än har sagts om det tiofotade skaldjuret, kan konstateras att organismen är en renlevnadsvarelse som bland annat tarvar högt pH-värde i vattnet. Födan är både vegetabilisk och animalisk, som gräs, vass, frön, små bottendjur och fiskägg.
För många år sedan flög jag längs med Råneälven. Sommaren stod i full blom och natten var lika ljus som på dagen. Råne älvdal visade sig i sin fullaste prakt, om det nu inte var för de diken som pytsade ut grått och grumligt vatten rakt ut i strömmarna.
Kanske är det inte så underligt att vi har en galopperande övergödning i mynningsområdena? Kanske är det heller inte så märkligt att siken och harren har allt svårare att hitta lämpliga lekplatser.