Öringen lär vara den mest eftertraktade av alla sportfiskar. Den finns spridd över olika miljötyper och går att finna i älvar, insjöar, bäckar och hav. Den kan fiskas på många olika sätt, allt från nattliga trollingjakter till solskensglittrande flugfisken i fjärran fjällmiljöer. Därtill är den vacker att titta på, med en klädnad som skiftar från en biotop till annan.
För mig har öringen betytt mycket. Det var den fisk som väckte mitt livslånga sportfiskeintresse. Dessutom har den lockat mig ut på världsomspännande resor. Sålunda har jag bland annat gästat Alaskas voluminösa vildmarksland under tre olika somrar, vandrat omkring i Islands steniga lavafält, balanserat över krokodilåar i Östra Australien, klättrat på alla fyra i branta sluttningar i Nya Zeeland och njutit groteska havsöringar i Argentina. Allt detta i försök att finna den stridbara öringen, den mest åtrådda av alla internationella sportfiskar.
Trots mina vidlyftiga resor föredrar jag att möta öringen i våra nordliga miljöer. Jag är född i fjälltrakter och vill därför vandra och fiska i dessa mina käraste utmarker. Det är en del av mitt liv och så får det förbli.
Under alla mina år som aktiv sportfiskare, har jag förstått att öringen har blivit en allt mer efterlängtad ”bonus” på mina fiskeresor. Allvarliga företeelser har tyvärr decimerat många av våra finaste öringstammar. Vattenkraftsexploateringar, ett stundtals felaktigt skogsbruk, ogenomtänkta flottledsrensningar och minkens härjningar utgör de allvarligaste störningarna.
Det är vanligt förekommande att öringen och harren anammar olika typer av ståndplatser. Sålunda kan det vara intressant att idag konstatera att en öring gärna ställer sig framför en större sten, som delvis finns ovanför vattenytan. Fisken står oftast i den "triangel" av vatten som bildas framför stenen, mitt mellan höger - och vänsterströmmen. Den platsen är mycket svårfiskad, framför allt för flugfiskaren, som oftast får se sin fluga flyta bredvid fisken.
Den stundtals vresiga barrskogen tittade tyst på mig. En ensam fjällvråk lät sin skriande oro spridas över trakten och uppe vid fjällkanterna rapade en och annan röststark dalripa. Myggsvärmarna hade dragit sig undan, varvid den melankoliskt tysta lappmarksnatten hade lägrats. Ur bruset från strömmen hörde jag mitt eget hjärta slå.
Öringarna hade gäckat min framfart. Nu välkomnade mig en ny natt med nya prövningar. Små försiktiga vakringar och omåttligt skygga fiskar var precis de ingredienser jag alltid hade eftersträvat.
Efter flera timmars sömnig spaning beslutade jag mig till slut för att göra några avslutande kast. Även om sovsäcken väntade fanns tider för stordåd.
I flugasken hittade jag till slut en förtyngd nattsländepuppa med nerklippt svart kroppshackel. Sedan tidernas begynnelse hade denna Superpuppa följt mig på fjällvid vandring, skapat glädje men också viss oreda och stulna förhoppningar.
Natten bjöd mig endast ett kast. Mot den brantare strandkanten stod en öring på vilsamt nattkvarter. Slumpen hade gjort att flugimitationen hade ramlat ner mitt framför nosen på denne fjällens mest efterlängtade fisk.
När den bastanta öringen slet till drogs plötsligt propparna ur alla skåp. Blixten hade slagit ner och med den hade all intellektuell verksamhet avstannat. Ur ett töcken av tårar och svett famlade jag mig fram efter stranden, snubblade över irriterande trädrötter och sega videbuskage. Föll framstupa, skrapade näsan och tappade kniven. Något osynligt drog mig nedströms, en osynlig kraft som jag inte trodde fanns.
Jag sjönk ner i det nattfuktiga gräset och slöt ögonen. Det luktade jord, fisk och myggmedel. Ur fjärran trakters mest okända vatten hade jag till slut mättat min eviga längtan.