Av någon konstig anledning minns jag min första harr, en fisk jag fick i sjuårsåldern. Hos mormor och morfar på Höstoppen, intill den vackra byn Äspnäs efter Ströms Vattudal i norra Jämtland, lärde jag mig naturens filosofi och dess spelregler.
Morfar menade med bestämdhet att man aldrig skulle ta mer från naturen än vad som behövdes för en individs överlevnad. Naturen var en ändlig resurs, ett känsligt väsen som man skulle sköta med aktning. Man skulle heller aldrig plocka fler blommor än vad som fick plats i vasen och aldrig fånga fler fiskar vad som rymdes i stekpannan.
Ibland lade morfar ut några nät. För det mesta fick han sikar och abborrar, men också en och annan röding, någon gädda eller öring. En gång hände nåt märkvärdigt, den dagen då en harr hade fastnat på garnen. Då blev det fest i stugan, med kokt harr, mandelpotatis, tunnbröd och mjölk i glasen. Det var nåt gåtfullt med den fisken.
Senare samma sommar berättade han allt om den mystiska fisken, om den stora ryggfenan och den konstiga munnen. Den var godast att äta färsk och det fanns inte så många i sjön. Han berättade vidare om jätteharrar som simmade nära land när mörkret föll. Där jagade de insekter så det plaskade och stänkte om det.
När morfar gick till ladugården för att mjölka korna tog jag mitt kastspö och vandrade ner till båtlänningen vid sjön. Redan mycket tidigt hade jag lärt mig att kasta en fluga med spinnspö. Efter den lilla plastcigarren knöt jag fast morfars hemmagjorda kuse.
Jag vet inte hur länge jag satt vid stranden och väntade, men när det plaskade till kring storstenen intill båten, vaknade jag bryskt ur mina drömmar. Med darrande händer slängde jag ut hela gillret. Kastet blev snett och vint, kulan slog i stenen så det small om det, innan den till slut studsade ut och landade mitt i vaket.
Det var mitt livs häftigaste fisk, betydligt större än de bäcköringar jag hade fått i bäcken. Därefter finns inga minnesbilder kvar, men jag anar att morfar fick fisken och att det återigen blev fest i huset. Det är nu länge sen som morfar har lämnat det jordiska. Däremot bar jag med mig hans livsfilosofiska funderingar ut i livet och harren blev min favoritfisk.
Många år senare befann jag mig på pimpelfiske på en fjärran fjällsjö i norra Lappland. Som så många andra hade jag lockats dit för rödingens skull, för midnattssolens sken i maj, för de återkommande sångsvanarna och för den stora tystnaden.
Redan första morgonen slogs mina illusioner i spillror. Det fanns även harr i sjön och de ville inte pimpelfiskarna veta av. Nu var det rödingarna som gällde. Jag minns scenariot som om det skedde igår.
En av killarna fick upp en enorm harr, jag tror kring två kilo, krokade av den och sparkade den långt ut på isen? I samma sekund kom två fjällabbar och hackade ut fiskens ögon. Då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Djupt förtvivlad skidade jag ända upp till den norska gränsen, där jag i min ensamhet kunde drömma mig tillbaka till morfar, den fantastiska harren och till det ekologiska förståndet.
Några år senare befann jag mig vid forsen Tjirtjam, mellan den Mellersta- och Nedre Kaitumsjön i Kaitumälvens källflödesområde. Det var fullt med folk kring den övre strömmen, där rödingarna hade samlats i massor. Det var ett märkvärdigt skådespel att följa, där rödbukarna sprattlade kring krokarna och där harrarna åter igen slogs ihjäl och kastades upp i buskarna.
Numera har jag förstått att mänskligheten tydligen har tagit på sig det tvivelaktiga ansvaret att välja de "viktiga" organismerna och rata de "oviktiga". Gör man reklam för en rödingsjö, och flyger ut för dyra pengar, kanske man inte vill ha harr? Laxen är viktig, simpan skiter vi i. Det gör inget om vi bygger ut älvarna? Vi kan plantera ut massor med "ädelfiskar" i dammarna. Morfar torde vända sig i sin grav.