För många år sedan, närmare bestämt i mitten på sextiotalet, framkallade Fiskeriverket på Sötvattenlaboratoriet i Stockholm en ny fisk, en hybrid mellan svensk fjällröding och nordamerikansk kanadaröding. Första försöket misslyckade men det andra gick bättre. Till slut föddes ett tusental yngel av okänd art och modell. De kom att kallas krödingar och sedan dess har ingenting varit sig likt.
På utsidan av fisketidningen Vildmarksnytt, från årgång nummer 5/1993, stoltserar Peter Holmgren från Älvsbyn med en så kallad rödinghybrid på hela 13,6 kilo, tagen i Tjeggelvas i Piteälvens övre delar.
Världen slogs med häpnad. Det såg ut som om det svenska rekordet på röding hade utraderats med nästan fem kilo?
Om vi backar tillbaka till födelseåret av dessa giganter, finns berättat att de nya liven sedermera sattes ut i några fortfarande fisktomma sjöar i Piteälvens översta delar. Jag har kollat detta och ingen av våra stora fiskeorganisationer i Norrbottens län kände till utplanteringarna.
Jag ringde och kollade med fiskeriverket, eftersom jag tyckte att det lät konstigt att det fortfarande fanns fisktomma sjöar i de översta delarna av Piteälven, denna den kanske mest fiskrika av alla storälvar i norr. Då fick jag berättat alla sjöar uppe på den så kallade glacialtröskeln, eller nivån, med sådana vatten som Ikesjaure, Mavasjaure, Pieskejaure, Vajmok, Kaskaure och Låddaure hade varit fisktomma fram till 1964? Jag ifrågasatte detta men fick genast svar på tal.
I en av dessa sjöar sattes de nya ynglen ut, förmodligen i Pieskejaure. Allt var frid och fröjd och ingen hade sett skymten av nån så kallad kröding förrän Peter fick sin bamse i Tjeggelvas många år senare.
Min kompis Robert Gabrielsson från Gäddvik utanför Luleå får nog ändå stå för rekordet gällande krödingar. Tillsammans med fiskebroder Knut Karlsson fick duon två jättar i sjön Tjeggelvas i Piteälven. Vikterna låg mellan 13,35 kilo och 14,60 kilo. 28 kilo kröding/röding på två fiskare under några timmar måste vara ett oslagbart rekord i sig.
I äldre litteratur kan man läsa att en av intentionerna med framtagandet av rödinghybriden kröding var bland annat att ta fram en stor och kämpaglad sportfisk, en bjässe som också hade en stor motståndskraft mot det kärva klimat som rödingar oftast lever i.
Som biolog och ekologiskt intresserad måste jag säga att den här typen av praktisk forskning inte har något med sportfiske att göra.
Därtill ställer jag mig mycket tveksam till motiveringen att ta fram en mer motståndskraftig fisk och en kämpe för sportfiskaren. Enligt mitt förmenande finns ingen tuffare fisk än en inhemsk röding i fjälltrakterna.
Vad är det då för skillnad på en hybrid och en korsning? En hybrid kan sägas vara en korsning mellan två fiskarter genom mänsklig hantering, där rödinghybriderna splejk, kröding och bröding är de mest kända. I egentlig mening är det ingen större skillnad eftersom produkterna blir en blandning.
En korsning kan skapas utifrån naturens nycker. Sålunda har vi laxingen som är en korsning mellan en öring och en lax. En annan variant kan vara tigerfisken eller tigeröringen, som är en korsning mellan en öring och en röding, dock mycket ovanlig.
Till denna genetiska röra kan nämnas att hybriderna för röding troddes vara sterila. Nu verkar det som om krödingen och splejken inte är det. Därför kan nog antas att de senaste årens bamsar är avkomma efter parning mellan krödingar och mer normala svenska fjällrödingar.
Naturen måste få sköta sig själv och jag betackar mig för sådana här genetiska utsvävningar. Däremot inget ont sagt om de sportfiskare som har lyckats med bedriften att få en sådan gigantisk fisk.