När jag var tolv år åkte jag tåg ensam för första gången. Konduktören hängde en adresslapp kring halsen, ett tecken till personalen att hjälpa till om så behövdes. Mitt i natten, en snöhöljd och kall decembernatt, fick jag byta tåg i Bräcke. När så Nordpilen kom frustandes in på stationen, hjälpte mig en äldre dam att hitta rätt vagn. Julen stod för dörren, en tid av återkomst, värme och grisfötter.
I yngre år blev tågresandet en del av min jul. Som studerande var det absolut det lugnaste och billigaste färdsättet. Trygghetsfaktorn låg i att tåget alltid tycktes komma fram, oavsett om det var -40 eller rykande snöstorm. Flyg var inte att tänka på.
Det finns många minnen förknippade med tågresandet kring jultiderna. Strax utanför Älvsbyn hände det förskräckliga, den att tåget dundrade rakt in i en renhjord. Renskallar, benbitar, halva kroppar och en del annat otrevligt singlade förbi kupéfönstret. Då kom pikyxorna fram. Chauffören och konduktören, tillsammans med några från trakten, försökte att i möjligaste mån avliva de renar som var skadade. När jag så småningom klev av såg jag att dörren till vagnen var nersmetad med stelnat blod.
När jag gjorde lumpen i Kiruna fick vi en resa hem till julen. Där fanns en känsla av befrielse, trots att vi var tvungna att bära permisuniformen. Under resan tillbaka till Jägarskolan fastnade jag med ena skon i ”dragspelet” mellan två vagnar. Foten satt helt enkelt fast och paniken började spridas. Efter en hel del våldsamt slitande med foten lossnade till slut skon, som naturligtvis ramlade rakt ner i avgrunden. Där stod jag sedan, mer förvånad än chockad, med en välpressad uniform, men med bara en sko? Den gången blev det taxi från stationen i Kiruna och upp på luckan. Utskällningen kom som ett brev på posten, vilket knappast var någon bra start på det nya året.
Under mina studentår i Strömsund i norra Jämtland bodde mina föräldrar och syster i Luleå. På många sätt var de resorna mycket speciella. När den gula rälsbussen förde mig mot Östersund, kände jag hur tungsinnet famnade mig. Jag såg de små insnöade byarna passera utanför fönstret, julstjärnorna dinglade i fönstren, allt medan vintern och kylan lägrade trakterna.
För mig blev resorna något av uppbrottens tid, även om vetskapen fanns att återseendet var nära.
De rytmiska dunkljuden från hjulen och rälsen försatte mig i ett drömläge, inte alls olikt det jag oftast drabbas av när jag åker motorbåt. Det var precis då som funderingarna hann i kapp själen, en mötesplats för det riktigt stora tänkandet.
En jul har jag varit borta från familjen. Min polare Palle Andersson från Sörbyn och jag befann oss på fiske i Nya Zeeland, närmare bestämt i den storståtliga nationalparken Kahurangi National Park i den nordvästra delen av Sydön. Vi hade hittat en sliten gammal koja intill stranden av den sägenomspunna älven The Roaring Lion River. Landskapet var otroligt dramatiskt, med höga berg, näst intill ogenomträngliga skogar och djupa men smala dalar. Vår planering för julen var att lura den stora öringen, som hela tiden avpatrullerade selet intill vårt lilla kyffe. Vi hade tänkt oss fisken som en synnerligen efterlängtad ”julskinka”.
Jag minns att vi om julaftonen satt nere vid stranden av det näraliggande selet Earth Quake Lake och spelade ”gubbe” i stranden, allt medan öringarna vakade som besatta. Intressant var också de enorma ålarna, som slingrade sig likt sagornas urtidsdjur efter bottnarna. I bergen brölade hjortarna och i ett älvsel nedströms kacklade gässen.
Plötsligt längtade vi hem till snön, kylan och glöggen. Trots idoga försök ignorerade den stora fisken oss å det grövsta. Ur min dagbok från året 2000 kan jag med varm nostalgisk känsla läsa följande; ”Julaftonsmiddagen bestod av digestivekex med rå lök, ost och den sista kiwin. Kvar hade vi en skvätt vitt vin och en liten plastpåse med torkade bananer. Julafton med mys och pys, lekfulla opossum på taket och nyfikna möss kring golvet”.
God Jul önskar jag er alla.
En guide till paradiset.
www.strikeadventure.com