För mig har julen alltid präglats av nostalgiska förnimmelser, oftast i färgsprakande och skiftande former. Plötsligt omformas hjärnan till livets mest personliga filmduk, där människor och äventyr passerar revy.
Mitt år
Jag har förstått att vi uppfattar livet, året, dagen och natten på olika sätt. Mitt år är består tydligen av raksträckor och backar. Av någon outgrundlig anledning är den första december toppen på mitt år, sen lutar allt nedåt mot jultiderna. Julen står på det nedersta trappsteget på min tänkta årskurva.
Efter tolvslaget på nyårsafton tycks jag kliva genom en osynlig dörr och den första januari står jag återigen på toppen av ett nytt berg. Därifrån ser jag det kommande året, en nyfödd och ren skapelse, en tidlös utmaning med genomskinliga och oskuldsfulla ramar.
Blodsmaken beror förmodligen på att jag taggar upp, rustar mig för ännu ett nytt år, plockar fram kartorna och beger mig ut på fantasifulla långresor. Den nya tiden gör mig lycklig, trots att ett visst tungsinne hänger på. Glöggpannan glöder och Chris Rea gör sitt på Spotify. Resan mot hemmet tar aldrig slut. Driving home för Christmas får saltklumpen att svälla i halsen.
Mot ljuset
Under den här tiden har jag för vana att invänta solens uppgång nere vid stranden av Bottenviken. Kameran är laddad och jag väntar troget på evighetens största scenario, den livsavgörande soluppgången. När det glödande klotet försiktigt pressar sig upp bakom öarna i Råne skärgård kommer tankarna. Jag tackar livet, vrider kameran i rätt läge och trycker av.
Årets julvandringar efter Råneälven kommer att förbli oförglömliga. Plötsligt en dag fick jag sällskap av den sällsynta uttern, ett av mina absoluta favoritdjur. Den satt där på iskanten, stor, svart men vig som en katt. Den hade nått i munnen, förmodligen en av älvens många flodkräftor. I ett ögonblink var den försvunnen, för att sekunder senare komma upp med ännu en godbit.
En sällsam händelse var när djuret kom flytande baklänges på ryggen i strömmen. Det lustiga var att den gjorde så ända upp på iskanten, med rumpan före. Det var ett lyckligt djur som lekte i den älv som varit min navelsträng i så många år.
Pojken vid älven
Det var i utterströmmen jag en gång i tiden fick min första harr på torrfluga. Händelsen fick naturligtvis en avgörande betydelse för mitt fortsatta liv på trakten. Saken var klar, fanns det harr fanns också förutsättningarna för ett gott liv för en lärare med ett obotligt fiskeintresse.
Jag minns hur jag smög mig ner till strandkanten, ivrigt spanande efter vak, allt medan jag iordningställde mitt redskap. Historien förtäljer att jag fick en sjuhektos harr i det första kastet på en egenhändigt bunden torrfluga.
Det var precis då som jag hörde en svag applåd från kanten av bron. Där uppenbarade sig en liten ljuslockig kille, som snabbt kom fram och presenterade sig. Han var särdeles nyfiken på flugspöet och var förundrad över min något pråliga fiskeväst. Han vägde fisken i sina händer, tittade på mig och skrattade. Bättre välkomnande till en ny trakt kunde jag knappast få.
Dagen efter mötte jag honom på skolan. Han gick därefter i min klass i tre år och blev med tiden en lika inbiten fiskare som jag. Efter avslutad skolgång lämnade han Råneå och har sedan dess bott och jobbat i Mellansverige. I höst ringde telefonen. Det var pojken med guldlockarna som hörde av sig. Han hade nyss fyllt femtio år och blivit pappa för första gången. Solen slutar aldrig att skina. God Jul och Gott Nytt år.