Gäddan på fallrepet?

Morfar vänder sig nog i graven när jag påstår att gäddbestånden tryter och att vi måste försöka värna om de återstående populationerna. Jag minns fortfarande hans ilska när nån krokodilbjässe hade trasat sönder hans nät. Sammaledes kan påstås att många av dåtidens människor, framför allt i Norrlands inland, knappast åt gädda. På senvåren kunde det däremot hända att även morfar kunde smaka en bit, framför allt den smörstekta gäddan med mandelpotatis, skirat smör med pepparrot och tunnbröd. Jag har dock en känsla av att det skedde under tyst protest. Innerst inne hatade han bestarna.

För några år sedan fick jag ett tidningsurklipp av min gode vän Lars Degerman i Råneå, en liten intressant notis som han hade hittat på vinden till ett uthus. Blänkaren var inne i en av länstidningarna i Norrbotten under året 1939, en kort tid innan det andra världskriget bröt ut.

Tidningsmeddelandet gällde inte enbart gäddfiske med utterbräda utan också med drag, svirvel eller, som det står, med jämförligt redskap från i gång vardande, med motor framdriven farkost.
Det intressanta i den här artikeln är att framsynta fiskevårdare redan då hade satt en bag-limit, det vill säga, ett minimimått på 45 från nosen till stjärtfenans spets. Man kan naturligtvis undra varför? Min tanke har varit den att det var svåra tider och att gäddan på så sätt hade blivit otillbörligt brandskattad som matfisk ur de ändliga populationerna.

”Användning av gäddsax eller mekanisk gäddkrok med undantag för sådan mekanisk gäddkrok, som hugger fisken underifrån och endast har en enkel krok på vardera skänkeln samt mot användning av fiskeredskap av metalltrådsnät, dock med undantaget av sådant nät får användas till så kallade stängarmar, vilka förbud föreslagits skola gälla alternativt Norrbottens läns hela kust eller ock det område, för vilket fiskestadgan den 20 juni 1918 för Norrbottensläns saltsjöområde med undantag av Nederluleå socken är gällande, så varda härigenom delägare i berörda fiskevatten ävensom fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare inom sagda områden samt övriga intressenter kallade till sammanträde å länsstyrelsen den 30 mars 1939 kl. 12 för att i ärendet höras. Avskrift av handlingarna finns tillgängliga för dem, som önska taga del därav, hos vederbörande landsfiskaler. Luleå i landskontoret den 10 mars 1939. D Hansén och B Alvin”.   

Det var en härlig svenska, även om den var något gammalmodig. Det skulle naturligtvis ha varit enastående intressant att få ta del av det resonemang som fördes den 10 mars 1939 på det som då kallades landskontoret. Texten ger för handen att problem även fanns på den tiden och jag tycker mig se ett likartat scenario i våra dagar, det vill säga 70 år senare.
 
Jag har sett att gäddbestånden i norra Bottenviken, med Råneälvens mynningsområde som centralpunkt, knappast har ökat genom åren. Om jag ska bena i problematiken ser jag att mängderna gädda över fem kilo har minskat mest och att storgäddorna över tio kilo har blivit allt mer sällsynta. Under den senaste tioårsperioden har det också förekommit allt mer böldangripen gädda på den norra bottenvikskusten.

Naturligtvis finns det storgädda kvar och vi ska inte bli så pessimistiska att ingenting går att göras åt saken. Jag har skrivit det förr men påstår enträget att även gäddor kan släppas tillbaka, fram för allt med tanke på populationernas skörhet och på det faktum att vi knappast äter dem, inte under sommartiderna i alla fall.
Irritationsmomentet i verksamheten är att gäddorna fortfarande kastas till skogs, med tvivelaktiga motiveringar som att de äter upp våra harrar, laxar och öringar. När blev de arterna plötsligt våra? En av många styggelser är när spöfångad gädda säljs kommersiellt och att hanteringen på så sätt har fått en egoistisk ram av girighet.

Sedan en tid vet vi att många föryngringsplatser för gädda och abborre i Östersjön har kraschat, där en av anledningarna är bortfallet av djurplankton. Därför har bland annat länsstyrelsen i Blekinge län förespråkat fredning av gäddan under lektiden och att handredskapsfisket begränsas till högst tre gäddor per person/dag och att alla gäddor över 75 centimeter och under 40 cm ska släppas tillbaka. Förslaget ligger nu på remiss och kommer i så fall att gälla för hela Östersjön.  

Intressant är att forskningen har visat att gäddan är tillgiven sitt hemmavatten och leker gärna där hon själv en gång föddes. Därför måste fredning under leken komma till i hela östersjökomplexet, eftersom varje lekområde kan sägas vara en unik plats för gäddan