När jag för första gången såg sjön, i slutet av augusti 1968, blev jag helt bergtagen av området. Jag gjorde rekryten på Jägarskolan i Kiruna och fick på så sätt se valda delar av det sägenomspunna Lappland. Jag satt hela kvällen på Boggevarris nordliga slänt och njöt av den mäktigaste av alla utsikter. En halvmil norrut sträckte sjön ut sig, flikig med uddar och vikar, eldröd i solnedgången. Det var då jag såg en liten svart prick som visade sig vara en båt. Den drog mot Norge och jag minns att jag undrade vem som körde farkosten. Något liknande hade jag aldrig sett. Det var den natten jag kände att jag hade kommit hem igen.
Jag visste att sjön var full med röding och harr, ett paradis för en alltid sugen sportfiskare. Sjön lär vara en av de produktivaste i fjälltrakterna och inte speciellt djup. Därtill är den vattendelad vid norska gränsen, bara det en ovanlighet. Det betyder att sjön avvattnas i öster av Rostueatnu (Råstoätno) och i väster av Rosta elv, som sedermera blir den laxförande älven Målselv. Svindlande är att sjön på så sätt ger vatten till två hav, nämligen Atlanten och Bottenviken.
Några år senare, närmare bestämt i maj 1975, inledde jag mitt årliga pimpelfiske på sjön och gjorde så fram till och med senvåren 1993. Under den tiden hann jag bland annat se varg (1993), havsörn och fjälluggla.
Nappintensiteten från rödingarna och harrarna har fluktuerat genom åren. Kontentan torde dock vara att det blev allt svårare att hitta rödingen och att harren stundtals tycktes vara i absolut majoritet. Pimpelfiskare började ifrågasätta sjön som en rödingsjö. Under några år utfördes också ett antal decimeringsfisken med nät efter harren, för att på så sätt försöka ge rödingarna en större chans till starkare populationer. Plötsligt blev harren något av en ”skräpfisk” som ingen av Rostujávris fisketurister egentligen ville ha?
Intressanta iakttagelser på vårvinterisen var när en eller två rödingar simmade runt kroken. Då en eller två harrar dök upp, stack rödingarna direkt.
Nu har det kommit ut en forskarrapport som heter ”Rödingen i Rostujávri – en konkurrens- och klimatstyrd resurs som gäckar sportfisket”, av forskarna och rödingexperterna Johan Hammar och Ron B Greer.
Kontentan av forskningen, som genomfördes i början och mitten av 2000-talet, talar sitt tydliga språk.
”I mitten av 1960-talet konstaterades redan i de kommersiella fångsterna och en serie provfisken att sjöns fisksamhälle hade skriftat över från dominans av röding till en dominans av harr. I augusti 2003 resulterade ett standardiserat provfiske med översiktsnät i en fångst bestående av 80,2 procent harr, 12,3 procent öring, 4,9 procent lake men bara 2,6 procent röding mätt i vikt”.
Det är i sig anmärkningsvärda siffror. 1975 var det närmast hejdlöst med röding i sjön och bara en och annan harr fastnade på kroken. 1993 var det precis tvärt om. Naturligtvis kunde vi träffa på skapliga stim med röding, men de var som sagt svårare att lokalisera.
Ett strategiskt viktigt konstaterande är att våra bästa rödingfisken på vårisen företogs mellan två och fem på morgonen.
Forskarna fortsätter; ”Både yrkesfiske och tidigt sportfiske riktat mot röding tycks ha bidragit till ett permanent skifte i balansen av fiskarter, men rödingens ålderstruktur antydde ett klimatstyrt säsongsbetonat habitatfiske*. Analyser av fiskbeståndens tillväxt, näringsval och parasiter avslöjade ett fisksamhälle som dominerades ekologiskt och numerärt av snabbväxande bottenlevande harr, kraftigt gynnad av ökad sommartemperatur i norra Sverige, och en serie upprepade rika årsklasser under år med låg nederbörd och varma somrar. Medan storvuxen harr, lake och öring övergick från diet av bottendjur till fisk, uppvisade resterna av ett ungt och småvuxet rödingbestånd en näringsnisch begränsad av djurplankton i ett mycket snävt pelagiskt** livsutrymme”.
Eftersom forskarna inte fick tag på en enda könsmogen röding under provfiskena i augusti 2003, antogs att de vuxna rödingarna hade undflytt förhöjda vattentemperaturer, konkurrens och viss predation från de andra värmegynnade fiskarna genom att vandra nedströms. Sedermera kunde också konstateras att de saknade åldersgrupperna av sommarrödingen åter var på plats under isfiskesäsongen våren därpå.
En slutplädering i ämnet kan vara, som forskarna påpekar, att ökad temperatur har gynnat harrbestånden och intensifierat konkurrensen mellan harr och röding, vilket i sin tur har lett till både kortsiktiga och långsiktiga svårigheter för rödingbestånden.
Intressanta frågeställningar kan vara funderingarna kring vart de vuxna rödingarna tar vägen under sommartiderna? Hur påverkar nätfisket respektive sportfisket balanserna arterna emellan?
Under senare år har jag fått in allt flera rapporter om rödingfångster nedströms i svenska Rostueatnu. På den norska sidan börjar Rosta elv, en trevlig fjälljokk som hyser både öring, röding och harr. Där togs det nuvarande norska rekordet på flugfångad harr, jag tror 1977 på 2,70 kilo. Konstateras kan också att de rödingar jag fått på fluga i norska Rosta elv, varit betydligt större än de rödingar jag genom åren fått på is på svenska Rostujávri. Frågan är om det är rödingar komna från svenska delen Rostujávri eller om de är stationära? Den ovissheten är fortfarande obesvarad. Jag har nämligen lite svårt att tro att de skulle passera den smala delen av sjöns vattendelare.