Det är under den här tiden, då vintermörkret ligger som ett täcke över oss nordbor, som våra fiskefärder brukar styras mot det södra halvklotet. Jag har gästat Nya Zeeland några gånger och blir lika fascinerad varje gång. Det finns hur många fantastiska historier som helst att berätta, men mest minns jag den turkosfärgade älven Travers River på Sydön.
På stranden vid ovan nämnda älv stod min kompis Leif Milling från Gimdalen i Jämtland och jag och förundrades.
Det var en natt som aldrig mer kommer att upplevas. Över himmelskupan svepte Vintergatan fram likt en elektrisk matta. I glittret till de efterkommande såg vi sådana exotiska stjärnbilder som Södra Korset, Flugan, Skytten och Skorpionen. Möjligtvis skymtade vi också Kameleonten bakom de nu kolsvarta silhuetterna kring bergsryggen St Arnaud Range.
Vi tittade på varandra och tyckte oss förstå att vi befann oss i en del av världen, som möjligtvis kunde förknippas med paradisets skimrande öar. Osökt kom jag att tänka på Peter Pans färder över gnistrande galaxer. Av någon outgrundlig anledning befann vi oss mitt i en av de finaste sagor som någonsin har erfarits.
Det var hur som helst sen eftermiddag när vi gjorde våra första, något tafatta försök till konstruktivt flugfiske. Vi såg ingen fisk, vi fick ingen fisk och till slut tvekade vi över vår egen kompetens.
När vi sedermera återvändo till tältet upptäckte jag av en slump några stora öringar som sakta gungade i en liten grop i den gröna älven, endast några meter ut från stranden. Försiktigt smög vi oss fram genom buskaget och slog oss ner på första parkett. Den synen var egentligen värd hela resan, vilka fiskar, en sagolik ordning och balans i tillvarons absoluta medelpunkt.
Det var då vi bestämde oss för att avnjuta en rykande het fisksoppa under Vintergatans glimmande fyrverkeri. Det var då vi skulle ge ett naturens offer till Södra Korset med dess allierade. Älven var tydligen full med välvuxna öringar, så den saken skulle vara lätt ordnad. Leif plockade raskt fram den gamla vildmarkskastrullen, en sotig tingest som fick följa med hela resan från Sverige, fyllde den med älvvatten, plockade fram de införskaffade grönsakerna och placerade hela rasket över den öppna elden. Nu fattades bara fisken.
Vi kände sedan tidigare resor till landet och hur ett genuint och inhemskt flugfiske skulle gå till. Vi visste att öringarna var skygga och vi förstod att fiskarna absolut inte fick se oss. Hur vi än bar oss åt fick vi ingen fisk till soppan?
Molokna och en aning irriterade över den uteblivna festmiddagen, öppnade vi en flaska vitt vin från Marlboroughs kända sluttningar och slog oss återigen ner på stranden.
Mörkret smög sig på och snart såg vi också de första blinkande stjärnorna i skyn. Kanske var det Skorpionens öga vi såg? I kastrullen puttrade grönsakerna, varför en viss väldoft spreds. Hungern pockade på och till slut kunde vi helt enkelt inte motstå frestelsen.
I strålglansen från dagens sista darrande ljusrodnader, tog vi oss an den något rumphuggna middagen. Jag kan direkt påstå att fisksoppa utan fisk inte var någon höjdare.
Mitt i natten, när galaxens globala ljus syntes vara som mest iögonfallande, greppade vi till slut våra flugspön. Vi kände oss helt enkelt tvungna, trots att ingen av oss egentligen gillade nattfisket. En anledning var att det inte gick att fotografera, vare sig fisk eller fiskare. Sen såg man ju ingenting.
I dagboken kan jag läsa följande blygsamma text; ”Kanonfiske i mörkret. Vi fick ett tiotal fina öringar. När det blev alldeles kolsvart fick Leif en öring på minst tre kilo? Den följdes sedermera av en lika stor fisk tagen av mig, under en övernaturlig stjärnhimmel. Krokad stor öring i skenet från en blek ficklampa var magiskt”.
På stranden stod grytan med resterna av något som faktiskt kunde ha blivit fisksoppa med fisk.