Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle bli en inbiten, neurotisk och fjällängtande flugfiskare. Om det hade kommit en vis man från framtiden för fyra år sedan och sagt skulle träffa en man skulle ändra upp och ner på hela min miserabla tillvaro skulle jag inte tro på de orden.
Där satt jag i min lägenhet, i den lilla trygga by jag hade bott i hela mitt liv, och funderade på om jag någonsin skulle få uppleva något som bröt tristessen?
Men så plötsligt hände allt på en gång. Någon ringde på dörren och där stod plötsligt mannen i mitt liv.
Mannen som kom på besök var en inbiten flugfiskare och hade för länge sedan drabbats av ”fjällsjukan”. Han kunde prata timme ut och timme in om fjällen och de olika fiskarna han krokat när han varit ute på sina resor.
Jag beundrade hans brinnande entusiasm för fisket, men kunde inte förstå hur det kunde vara så roligt att ”stå och harva efter fisk i flera timmar”.
Jag tänkte att det går nog över när han har fått mig på kroken. Lite motvilligt började jag att sitta med och observera flugbindning med mannen och hans lilla dotter, en tjej som visade sig vara en riktig ”fena” på att binda trots sin ringa ålder på fem år.
För att vara delaktig i gemenskapen gav jag mig också på konsten att försöka binda en streamer, som blev så stor och klumpig att den hade kunnats användas som ankare, istället för att locka huggvilliga öringar.
Tiden gick och jag och mannen, som heter Michael, blev sambos. Det var då terrorn började på allvar! Femtioelva gånger fick jag titta på videofilmen ”Flugfiskeäventyr i Tjuonajokk”, där speciellt sekvensen där Michaels handduk hänger på tork, utanför stugan som han bodde i, i samma veva som filmaren William Moberg-Faulds och författaren Gunnar Westrin också befann sig på campen för en TV-inspelning.
Tro inte att det slutade med detta, jag blev även bombarderad med allahanda instruktionsfilmer i kastteknik. Det slutade likadant varje gång. Jag somnade som en klubbad säl till den lätt pornografiska musiken just när flugfiskeprofilen och entomologen Roman Moser kastade ut sin fluga med Michaels anmärkning; ett underhandskast.
Han lade verkligen ner all sin kraft och kunskap i fiskets allehanda konster. Anledningen till detta var säkert för att jag skulle bli delaktig i hans stora hobby och livsstil.
Jag tror på ödet. När väl mitt intresse för fiske hade väckts fanns det ingen hejd på vetgirigheten. Nu blev det istället Michaels tur att bli överhopad med massor av frågor.
Mitt första egna kastspö, tillsammans med en massa olika drag i regnbågens alla färger, inhandlades på vägen till Munkedal, där det skulle fångas lax.
Allt jag lyckades fånga på den fisketuren var en svältfödd gammal gädda, som döptes till Lisbeth. Hon liknade mer en ål med hemska huggtänder än den gädda hon faktiskt var. Det gjorde mig inte ett dyft att Lisbeth inte orkade kämpa utan bara vevades in helt orkeslös. Jag var lika glad i alla fall. Äntligen hade Malin fått tro att hon var en sjuhelsickes fiskare! När jag blickar tillbaka så kan just den händelsen ur minnenas skafferi få mig att småle.
Michael tog sig an uppgiften med en stor portion tålamod. Det kan tilläggas att jag hade betydligt lättare att lära mig cykla. Kastövningarna såg mest ut som om jag höll på att lära mig någon form av kampsport, framför allt när jag skulle kasta iväg linan och hela vänsterarmen höll på att lossna ur sitt fäste. Det här med att svinga spöet mellan ”klockan tio och klockan ett” fick mig till att vilja slita mitt hår i vanmakt.
Efter en tid tillsammans väntade snart det stora äventyret. Han friade till mig på vår ettåriga förlovningsdag. Det kom oväntat! Jag minns också att han vid ett tidigare tillfälle sagt att om han skulle gifta sig så skulle det ske vid det heliga berget Ahkká söder om Ritsem i norra Lappland.
- Varje år när jag återvänder hem från fjällen lämnar jag min själ kvar till nästa gång jag återkommer, brukar han säga. Jag tycker de orden är så vackra att jag fortfarande blir alldeles knäsvag.
Det finns mycket att berätta om hur det är att dela sin makes intresse för sportfiske. Naturupplevelserna, flugbinderiet och förberedelserna inför nästa års äventyr är bara en del av vår gemensamma vardag. Allt detta och mer därtill har blivit viktigt för mig, numera en del av min egen livsföring. Jag tror på ödet och för Michael och mig är flugfisket en av livets stora sanningar.