När jag var femton år fick jag ett nytt kastspö av pappa, ett kombinationsspö mellan fluga och spinn som kallades för ABU Combino. Naturligtvis var det lite för mjukt för spinnrullen och lite för styvt för flugfisket. Allt eftersom det praktiska fisket skapade nya erfarenheter, kunde jag också skapligt hantera redskapet. Jag tror att de åren, med ett spö och en rulle, var de lyckligaste åren i mitt fiskeliv. Idag har jag ett oräkneligt antal spön och lådvis med rullar, men lyckligare är jag absolut inte.
Flugbindningen började lite trevande, eftersom det på den tiden inte fanns någon specialaffär gällande flugbindningen. Krokarna fanns hos morfar och materialet luggade jag från korna, grisarna, hönsen och hästen. För att nu inte säga hur förbannad morsan blev när jag nallade färggranna trådar från tröjor och trasmattor.
Men så hände något som fick mitt flugfiskeintresse att accelerera å det häftigaste. Den legendariske flugfiskaren Allan Petersson i Husqvarna startade upp det första flugbindarföretaget i landet, året var 1964 och företaget hette Fly-Dressing. Lyckan var gjord.
Efter en sommar i planteringsskogen hade jag råd att köpa mitt första professionella bindstäd, ett Crambrook från Veniards. Städet kostade 50:- och det använder jag fortfarande. Nytt flugbindarmaterial kom till, som tuppnackar, bindtrådar i olika färger, trådrullshållare, silvertinsel och guldribbing, listan kan göras nästan hur lång som helst.
Det intressanta med den tiden var att det inte fanns några flugbindarböcker att tillgå, framför allt inga svenska utgåvor. Vi fick sköta entomologin själva, studera vad som flöt på vattenytan och försöka att binda imitationerna så bra som möjligt. Intressant var därför att Allan Petersson hade skrivit ett litet introduktionshäfte om flugbindning. Där fanns bland annat mönstret till den klassiska torr- och våtflugan Red Tag. Det var utifrån den flugan som jag sedermera började mitt experimenterade med andra former och färger.
Några viktiga hörnpelare i det fortsatta historiebeskrivningen var den kände flugfiskaren och konstnären Rolf Smedmans upptäckt i en redskapsaffär i Sundsvall, jag tror året var 1965. Där fanns en ask med flugor, bundna av den franske entomologen Tony Burnand. Intresset föll direkt på den vackra nattsländekreationen Européa 12, sedan länge en måstefluga för oss flugspönötare. Efter den dagen blev flugan ett begrepp i det här landet. Noteras bör att siffran 12 inte har med krokens storlek att göra, utan flugan var tydligen nummer 12 i en serie med andra Européor.
Några år efter Smedmans upptäckt kommer den första flugbindarboken på svenska, "Den fulländade flugbindaren" (1972) med Rolf Smedman och Bill Sjöström.
Lyckan var gjord. Sedan dess har allt gått med en rasande fart, likartade böcker har tryckts i massor, filmer är gjorda på samma teman och mönsterbeskrivningarna finns i hundratusentals.
Den största innovation gällande dunkrokar är utan tvekan holländaren Hans v. Klinkens odödliga Klinkhamer. I stället för att binda hacklet som ett vanligt kraghackel, band han upp det likt ett paraply runt vingen, parachutehacklat som vi freaks brukar säga. Eftersom kroken är något böjd fanns från början intentionerna att kusen skulle imitera en kläckande dagslända.
Numera anser nog de flesta att kreationen även kan imitera en flytande nattslända, eller till och med en kläckande sådan. Detta hände i början på 90-talet och aldrig mer skulle flugbindningen bli som brukligt var. Korna och hönsen kunde äntligen andras ut.
Kanske har ändå en svensk konstruerat den största enskilda uppfinningen någonsin inom flugfiskevärden, åtminstone under min tid. Jag tänker på teknikgeniet Kurt Danielsson från Smedjebacken, som några år in på 80-talet presenterade den första storspolerullen, på den tiden kallad LOOP-rullen. Tio år senare fabricerade de flesta rulltillverkarna i världen rullar som liknade den odödliga konstruktionen. Storspolen hade kommit för att stanna.
Tight lines och ha en trevlig fiskesommar. Glöm inte att lukta på blommorna.