När jag för första gången kom till Tornedalen frapperades jag över ljuset, glödlampan som hängde över grantopparna mitt på natten. Det var då jag föreslog min fästmö och hennes föräldrar att vi skulle köpa svarta rullgardiner, åtminstone i sovrummet. Eftersom ingen tyckte att det var en bra idé, fick jag vackert ligga där och våndas om solskensnätterna.
Nu har det gått många år sen händelsen och grabben från södra Norrland lärde sig så småningom att sova med ljuset fladdrandes kring ögonbrynen. Numera har det slagit runt åt andra hållet. Jag måste ha ljust på sommaren för att riktigt kunna sova och inte innesluta mig i mörka rum.
Sammaledes med tältboendet. Det finns få saker som är så angenäma som att dråsa omkull på liggunderlaget i ett midnattsljust tält. Fjällsommaren står i sin fagraste fägring, blåhakesångarna sjunger och tärnorna jagar sländor över harrvakande strömmar. Det är precis då jag somnar in som allra skönast, gärna med myggsurr som bakgrundsmusik.
Redan ett par veckor efter midsommar märker jag skillnaden. Det håller så sakta på att mörkna, även i Tornedalen Det är då jag brukar åka till sjön Kärsieisenjärvi mellan byarna Siekasjärvi och Ylinenjärvi för att avvakta det slutgiltiga sceneriet, den natten då solen släcker nattljuset, för mig den sista riktiga sommarnatten.
Jag kom fram till sjön vid tiotiden på kvällen. Sporadiska vak syntes på sjön och på den andra sidan gungade majestätiskt två sångsvanar. Tjärnen låg blank som en spegel, både dag- och nattsländor svärmade och över vasskanterna patrullerade de allestädes närvarande trollsländorna.
Jag vandrade vidare runt vattnet, spanade efter mer strandnära vak och funderade på flugvalet. På en liten udde slog jag mig ner och monterade ihop flugspöet, trädde linan genom öglorna och bytte tafsspetsen.
Det var på det näset jag förra året fick sällskap av en något irriterad björn, som en längre tid tydligen hade uppehållit sig på trakten. Den gick an som en bärsärk ett hundratal meter in på myrskogen, morrade lågmält, liksom för att tala om att den var minst lika rädd för mig, som jag för honom.
Eftersom djuret inte lugnade ner sig vandrade jag sakta runt sjön, för att om möjligt försöka att ta mig till bilen. Nallen följde efter hela vägen fram till parkeringen, men höll sig hela tiden på ett lagom besvärande avstånd. Nu var allt tyst och stilla och inte ens myggen hade lust att irritera.
Solen var på väg ner mot horisonterna, i riktning mot byar som Ylinenjärvi och Rantajärvi. Signalen var solklar, i natt skulle den dyka ner under grantopparna. Den sista sommarljusa natten var snart ett minne blott.
Trots att öringvaken blev allt mer eggande och att sländorna verkade bli allt med intensiva i sina lekar, kände jag plötsligt den tunga melankolin krypa in under skinnet. Det höll redan på att bli mörkare. Midsommaren var överstökad och snart skulle den långa och mörka vintern lägra både själen och landskapet.
Flugan fick bli en svart Westrinslända och öringen som till slut tog var en fisk på dryga halvkilot. På den lilla udden syntes hjortronen snart vara mogna, ännu en signal som berättade om reträtter, svarta nätter och fallande löv. Jag kände våndan och önskade nästan att björnen skulle komma och lätta på trycket.
Klockan var kvart i elva på kvällen när jag dråsade omkull på solsidan, som brukligt alltid på första parkett. Jag var ensam fiskare vid sjön, hade sällskap av två ståtliga sångsvanar, några knipor och ett oräkneligt antal med trollsländor. Vaken avtog så sakta, kanske en signal som sade att andra tider skulle komma. Myggen tystnade.
En kvart senare somnade solen i en grop i horisonten, liksom för att vänta in det rätta läget att säga adjö. Kanske fanns där en hälsning om kommande somrar, med ljusa nätter och vakande fiskar, myggsurr och gungande sångsvanar?