Vissa saker betyder mer än andra. En sån pryl är utan tvekan min första kamera. Fotoapparaten är en Agfa Isolette 1 och gjord i Tyskland i mitten av 50-talet. På baksidan står det "Made in Germany". Kameran ser ut som alla andra kameror såg ut på den tiden, med bälg (dragspelet) och manuella tids- och bländarinställningar. Det fasta objektivet hette Agfa Agnar 1:4,5/85. Redskapet laddades med 6 x 6 cm negativ svartvit film med tolv bilder på varje rulle.
Morbror fotografen
I slutet av femtiotalet hade min morbror Sören Espmark en fotoateljé i Strömsund i norra Jämtland. Hans ateljé var betydande och mörkrummet högintressant. Där fanns, förutom de sedvanliga framkallnings- och fixbaden, också en modern 6 x 6 bildstansare som kunde framkalla flera svartvita bilder på en gång.
Jag tillbringade många sommarveckor hos min morbror. Till slut kunde jag göra mina egna svartvita bilder, och förstod till och med hur tiderna skulle ställas på framkallningsapparaten. På dagarna fick jag gå de sedvanliga ärendena runt samhället och på kvällarna fotograferade jag. När sommaren var slut, och skolan skulle börja, fick jag den ovan nämnda kameran, som tack för hjälpen. Det blev avstampet till ett livslångt fotointresse.
Viktig dokumentation
Nu hade jag fått min första kamera och var redo att dokumentera livet, miljöerna och fisket. I slutet av femtiotalet fanns kameran redan med som en av de viktigaste fiskeprylarna.
Hur många tusen svartvita negativ det blev vet jag inte. Jag har hur som helst en hel resväska, fylld till bredden, med dessa för mig historiska dokument.
Kameran har följt mig under de perioder i livet som danade mig som sportfiskare. Sålunda finns i mina samlingar av negativ, alla åren vid min lilla undangömda bäverå i norra Jämtland, det vattendrag som öppnade mina ögon för naturen och den ekologiska förståelsen. Här finns bilder på de gamla bäverdammarna, timmerrännorna och bäverhyddorna, öringarna och de numera raserade livsmiljöerna.
Skuggor från kriget
Jag minns fortfarande min första riktiga flugfiskeresa. Den styrdes till Ingulsvatn och Ingulsåa i Norge, på den andra sidan jämtlandsgränsen. På den resan var naturligtvis kameran med. Jag har beskrivit resan och äventyret i min bok "Öringarnas dal"(1998), en oförglömlig episod, sexton år efter världskrigets slut. Hur min kompis jägmästaren och jag, trötta och hungriga, klev in i den stuga som vi hade fått hyra av en getfarmare på trakten. Hur chocken slog emot oss när vi såg ett inristat hakkors i den gamla vedspisen.
Vattendraget var däremot enastående vackert. Det rann mellan sjöarna Ingulsvatn och Tunnsjöen och var formad som en enda lång trappa, med små forsar och vidlyftiga sel. Ute på blankvattnet vakade rödingarna, små eggande livsyttringar som gav mig bestående feberkänslor.
Drömmen som förblev en dröm
I strömmarna stod öringarna, några i kolossalformat. Fiskelyckan var god och vi äta fisk till våra middagar. Jag minns också de vackra solnedgångarna över de flikiga selen, där kvällsljuset skapade långa och skrämmande skuggor. I kameran blev de måleriska fantasier, som på bild tonade fram som fasansfullt kalla pekfingrar. Minnena från kriget fanns fortfarande kvar och på trakten hade stor dramatik utspelats.
En ny och skönare tid hade sprungit fram. Det var den sommaren jag blev flugfiskare på riktigt, för resten av livet. Min första kamera var med, med minnen som känns vara svartvita och delvis melankoliska. Numera har jag förstått att Ingulsvatn, med underbara Ingulsåa, till slut blev ännu ett offer på vattenkraftens altare.