Dags för brasfiske

Under många år förestod jag flugfiskekursen på Vildmarksmässan ute på Arcus i Luleå. Det var oftast ordentligt med folk och många var intresserade av spösvingandets ädla konst.

I början på nittiotalet bjöd mässan in sportfiskeoraklet och rapportredaktören Bengt Öste från Stockholm. Han skulle vara mig behjälplig på kastbanan, aktiviteter som på så sätt blev ännu mer attraktiva. Han bodde hos oss i Råneå och varje kväll trollband han familjen med sina historier, framför allt från den tid han jobbade som flygare.

En kväll hamnade vi i diskussion om det norrländska kynnet. Jag minns hans funderingar om skogsbrasor och midnattssol.
- Jag kan inte begripa varför ni norrlänningar är så förtjusta i att sitta och stirra rakt in i en eld, eller hänföras över soluppgångar och solnedgångar, sa han med frågande mig.
De där orden har förföljt mig under alla år. Ett begriper jag i alla fall och det är att vi är tjusade av den öppna elden, tycker det är mysigt att koka kaffe över en brasa och samtidigt hänföras av ljuset.
Åtminstone är jag lagd åt det hållet.

Nu är vi mitt inne i årets brutalaste brasfiskeperiod, det vill säga den tid då en sportfiskares förfallsperiod har infunnit sig, åtminstone för det flesta av oss nordbor. Isarna är på många ställen fortfarande för tunna och mörkret allt för kompakt. Till yttermera visso under såna förhållanden att det kan vara svårt att få tag på en burk med maggots.

I mitt skrivarrum har jag en stor kamin där jag kan elda min själ varm av drömmar och planeringar. Under den här tiden på året är brasan alltid igång, en injektionsspruta för både skrivarjobben men framför allt för drömmarna. 

Inom ramen för mitt brasfiske ryms också allehanda studier av kartor och flugbindning. Jag märker samma tendenser hos flertalet av oss sportfiskare. Vi vill planera för en kommande sommar, rådfrågas om flugvalet, fiskevatten, redskap och möjligtvis också kamratskapet.
Detta i sin tur har gjort att min emailfunktion är totalt igenkorkad den här tiden av frågebrev. Det är nu vi laddar om, spar pengar och planerar för brinnande livet. Till sommaren ska vi äntligen göra den ultimata fiskeresan.
Jag kan gott påstå att jag är hårt drabbad av det nordiska tungsinnet, om något sådant finns? Klimatet begränsar och mörkret hämmar. Jag känner mig trängd till en snävare livsyta, trots att jag motionerar och fotograferar regelbundet.
Intressant är utan tvekan det motsatta fenomenet, den att vi skulle bo på en plats med bra fiske året runt. Det tror jag inte att jag skulle klara av. Då skulle det bara bli för mycket.
 
 
Genom åren har jag märkt att den mörkaste årstidens viloperiod är nödvändig för att mitt fiskeintresse ska kunna hållas vid liv. Just nu fiskar jag som bäst på ett meditativt och verbalt sätt, det vill säga, ord ska formas, artiklar ska skrivas och eventuellt också en och annan bok.
Samtidigt känner jag att kroppen laddar om, för att om möjligt vara proppad med ny energi kring mitten av februari. Då lockas jag återigen ut på isarna, då kommer förhoppningsvis abborrarna att återigen skockas under pimpelhålet, allt medan solen gör tappra försök att värma frusna själar.

Så här framför brasan minns jag en speciell dag kring min harrjokk i de mellersta delarna av Tornedalen. Min grabb Martin var bara fem år och hade inte börjat med annat fiske än ett och annat abborrmete nere vid bryggan. Jag erinras att harrfisket var trögt den dagen och att grabben blev less. Det var då jag gjorde upp en brasa och sen var den fiskedagen räddad.
Han blev helt enkelt sittandes kring elden långliga tider, letade ny ved och la på, petade med pinnar och tyckte det var hur kul som helst.
Plötsligt blev det alldeles väldigt tyst kring nyingen. Han bara satt där, liksom drömmande och såg mest ut som om han hade blivit hypnotiserad. Ögonen snurrade i skallen på honom. Jag lät honom hållas, men till slut var jag i alla fall tvungen att fråga vad han tänkte på.
- Turtles, sa han med illa dold förtjusning. Då fick min romantiska ådra en ordentlig knäck. Seriernas sköldpaddshjältar hade återigen slagit till. När jag berättade detta för Bengt Öste skrattade han gott och stoppade genast pipan full med ny och väldoftande tobak.
Gott Nytt År. Nu går vi mot ljuset.