Till sommaren är det fyrtio år sedan jag klev över tröskeln hos mina blivande svärföräldrar Maj och Hannes Enbuske i den då blomstrande sågverksbyn Siekasjärvi. Redan då förstod jag att jag hade nått slutstationen på livets något brokiga stig.
Under mina första år i Tornedalen hittade jag några synnerligen intressanta vildmarksjokkar. Med flugspöet i högsta hugg begav jag mig ut på min första och mest intressanta vandring. Det var midsommar i början på sjuttiotalet och hela landsdelen fullkomligt prunkade av gula smörbollar, blinkande midsommarblomster och förälskade rödbläror. Natten var varm och synnerligen rik på insekter. Ljuset trollband mig och jag hade svårt att förstå att midnatt rådde. Något förbluffande kändes det som att jag svävade fram efter vattendraget.
Mina strövtåg i fortfarande ursprungliga skogar gav mig insekten. Jag hade hittat min jokk, en liten lustgård i evighetens vintergata.
Av många anledningar kommer jag aldrig att glömma det första mötet med den harrbäck som gav mig så mycket. Solen sken, det var midnatt och det var midsommartider.
Det var ett fantastiskt litet vattendrag med små forsar och intagande sel. Nattsolens slöjlika strålar trängde igenom barrträdens spretigaste grenar. På den lilla forsnacken stod några sällsynt granna harrar och vaggade i den humusfärgade strömmen. På vattenytan flöt en aldrig sinande flotta av nykläckta bruna forssländor.
Fortfarande har jag svårt att ta till mig det stora scenariot, den första natten vid den jokk som gav mig svaret på alla mina frågor. Det var stort, oemotståndligt och vackert.
Några timmar senare vände jag det lilla selet ryggen och begav mig tillbaka till bilen. I korgen låg ett par vackra harrar från den dåtida skogens finaste å. Jag kände stor tacksamhet över att ha fått stifta bekantskap med en för mig helt okänd del av vårt avlånga land. Från och med den natten placerade jag Tornedalen på min mest personliga vildmarks- och fiskekarta.
Så småningom började jag leta efter de mindre vattendragen. I en av dessa bäckar återfann jag min barndom.
Jag blev pojke på nytt och minns med förtjusning barnaårens fiskeäventyr i norra Jämtland.
Det var i min nyfunna öringbäck som jag till slut hittade i Tornedalens innersta väsen.
Solen sken och sommardagen var behagligt varm. Myggen surrade och beckoljan doftade hemtamt av äventyr och allmän trevnad. Öringarna fanns där och de var hungriga. Därför gällde det att smyga och inte trampa för hårt i marken. Det blev ännu en förtrollad natt i mina utmarker.
Efter några års irrande kring skogsmarkerna visste jag att Tornedalen var rätt plats för mina exkursioner. Äventyret hade inga gränser och så känner jag fortfarande.
Jag vill mena att den norrbottniska gränsdalgången mot öster föder en dröm om det rätta livet. Nejderna erbjuder den personliga eskapaden efter glömda bäckar och jokkar. Tystnaden och ensamheten är andra viktiga ingredienser. Därför har ordet ensamhet en positiv klang i mina öron. En ensamvandrare är en livsnjutare som blir rik på sina naturupplevelser. Så har jag upplevt mitt Tornedalen.
Under resans gång har jag bildat nya rötter, som numera får trängas med både rotfästen från gamla Jämtland och hemtrakten i Råneå. Jag har förstått av allehanda diskussioner genom åren att någon riktig tornedaling blir jag aldrig, möjligtvis en tornedarling. Det duger gott för mig.
Öringbäcken på SVT Play: http://svtplay.se/v/1690760/oppet_arkiv/oringsbacken