Biologiska (klimat)förändringar i fjällen

När jag var grabb trodde jag att naturen var statisk och att skogar, sjöar och fjäll alltid skulle se ut som der alltid hade gjort. Eller så fanns där en önskan att allt skulle förbli vid det gamla. Förmodligen var jag rädd för förändringar eftersom jag levde i en trygg värld med lugna människor i en stor natur. Ända tills någon kom och sa att nästa inlandsis skulle demolera alla skogar, sjöar och fjäll. Liksom att göra om naturen från början igen? Då blev jag vettskrämd.

Jag har tillbringat ett halvt sekel på fjället och har sett förändringarna. Alla skillnader behöver naturligtvis inte bero på ett förändrat klimat. Förändringarna beror naturligtvis på mänsklighetens illavarslande framfart, med svarta skepnader av destruktivitet och egoism. I mångt och mycket har det varit naturen som har fått stå för det stora offret.  
I början på sjuttiotalet gav konstnären, författaren och flugfiskaren Rolf Smedman ut en bok som han kallade ”Harren och flugan”. Där skrev han bland att harren fanns på fjället upp tillungefär samma nivå som björkskogen fanns. Med andra ord, så länge björkskogen, eller björkbuskagen fanns på fjället, fanns också harren i jokkarna.
Idag vet vi att något har hänt och att harren har gått högre upp på fjället än vad som var vanligt för trettio år sedan. Intressant är därför harrens förhållande till andra fiskarter, såsom i första hand siken, gäddan, öringen och rödingen.

Fiskebiologiskt vet vi att harrens två största fiender, förutom människan, är siken och gäddan. När det gäller siken kan konstateras att den är planktonsilare och att den leker på hösten. Harren är också planktonsilare, om än inte i samma klass som siken, och leker på våren.

Numera vet vi att siken har ”pulserat” in i fjällvärlden på ett helt annat sätt än förr. I fiskvärlden är det oftast så att numerären fisk kan stöta undan fiskarter med lägre antal. Siken stör i första hand harren eftersom siken konkurrerar om samma föda och att just den arten älskar att lapa i sig av harrommen som läggs på senvåren. Gäddan är en annan fiende beroende på att den helt enkelt äter harrar.
Gäddan är en annan fisk som har klampat in i fjällvärlden på ett märkbart sätt. Utan att ta i för mycket kan jag påstå att gäddan och laken idag är några av våra vanligaste fjällfiskar. Jag väntar faktiskt bara på att någon ska rapportera gäddans intrång uppe på sjön Råstojaure.

Vissa menar att gäddan har följt efter sikstimmen upp i fjälltrakterna. Det kan ha sin riktighet, trots att vi vet att gäddan har funnits i fjällen sedan ”gammalt”.
Jag har sett allt mer sik och gädda i fjällen under de senaste tjugo åren. Intressant har också varit de invasioner av sik som framför allt har drabbat jokkarna på Sandåslandet norr om Kiruna. 1982 var ett oförglömligt år i det hänseendet.
 
Stora delar av jokkarnas bästa harrsel var totalt belamrade med sik. Många fiskar var riktigt stora och vi fick också några exemplar på fluga en bra bit över två kilo. Jag kan säga att de selen var totalt harrtomma och att i vikarna lurade de fetaste av alla storgäddor.
För inte alltför många år sedan uppdagades att vi faktiskt hade havsörn även i norra Lappland. Idag är det ingen direkt ovanlighet och jag har sett havsörn i Stora Lulevatten, i Kaitumdalen och uppe på Råstojaure.

Det har gjorts en forskning på temat havsörn i våra nordliga fjälltrakter. Forskaren menade att en så pass stor rovfågel knappast kunde fånga en snabbsimmande harr, öring eller röding. Kungsörnens enda chans att etablera ett boende i svenska Lappland var, enligt forskaren…gäddan?!
Varför allt fler gäddor och sikar har etablerat sig i fjälltrakterna kan vi naturligtvis diskuteras. Kanske ”flyr” de skitigare vatten som exempelvis Bottenviken? Kanske har det förändrade väderläget (varmare klimat) gjort att de helt enkelt söker kallare vatten? Hur det nu än är med den saken så har processen gynnat en sådan organism som havsörnen.

Mer om de skillnader jag har uppmärksammat under mina år på fjället kan du läsa på bildtexterna i bildspelet. Vad har du sett för förändringar?