Det första jag la märke till när jag flyttade för gott till Norrbotten, var det gedigna intresset för pimpelfisket. När ljuset sakta drog in över havsvikarna, uppstod rena folkvandringarna. Allmänheten hade letat igen sina skryllor, slipat isborrarna och trimmat pimpelspöna. Skönt är att se att dessa utflykter inte har avtagit, utan förmodligen intensifierats.
Så länge jag bodde hemma i Jämtland pimplade vi oftast abborren på eftervintern. I Norrbotten gör vi det under den tid vi i norra Norden kallar våren. Vår var något helt annat i mitt gamla hemlän. Det var då vi gick ut i skogen och plockade de första blåsipporna.
Abborrar kan vara oberäkneliga, tröga och loja, för att i nästa ögonblick attackera pirk och maggotskrok med full styrka. När stimmen äntligen har börjat röra på sig, fungerar sällan ett favorithål i många dagar. Under den perioden kan det emellertid vara enklare att locka fram fiskarna till pirken eller mormyskan. Det kan bero på att fiskarna hela tiden är i rörelse och bildar sakta men säkert allt större grupper.
En grundregel för allt pimpelfiske efter tröga abborrar är att många hål måste borras. Det blir nästan så att man måste släppa pirken eller mormyskan i huvudet på dem, innan de vill nappa. Jag känner en skicklig abborrfiskare från Hälsingland som aldrig sitter men än en minut i varje hål. För att hålla koll på detta har han ett tidtagarur på handleden.
Min anspråkslösa idé har varit att helt enkelt borra mig fram mot förhoppningsvis grundare platser. Eftersom många av våra innerfjärdar har relativt plana bottenstrukturer, gäller det att hitta variationerna, antingen djupkanter eller grynnor.
Ibland kan det verka helt omöjligt att få en abborre till hugg, trots vetskapen att de finns där nere. En orsak kan vara artens känslighet för avvikelser i lufttrycket.
Enligt vetenskapliga studier beror fenomenet på att abborren har en så kallad sluten simblåsa. Det mer slutna systemet betyder att överflödet av den gas som bildas i blåsan, inte snabbt nog kan tryckas ut. På så sätt kan fisken bli uppblåst och däst innan gastrycket långsamt har reglerats. De flesta andra fiskarter kan snabbt trycka ut gasen via en så kallad svalgkanal.
Långsammast går det för abborrarna under den kallaste perioden, oftast från slutet av september till en bit in i mars. Detta märkliga beteende kan liknas vid ett tillstånd av dykarsjuka. Jag brukar helt enkelt säga att de är bakis.
Allt eftersom våren framskrider blir också abborrstimmen större. När detta inträffar ska det absolut vara full fart på grejerna. Då duger det inte med ett apterat mormyskespö.
Inte alltför ovanligt är att man tappar en och annan mormyska i någon större fisk. Då gäller det att snabbt plocka fram ett nytt spö med samma lockbete, annars är det kört.
Den legendariske mästerpimplaren Rulle Holmqvist i Råneå har lärt mig att mörten kan vara en väl så bra vägvisare. Om de rödögda fiskarna uppehåller sig i hålet, brukar de vara märkbart intresserade av den lilla maggotskroken. Är man då ute efter abborren händer det att folk byter hål. Det ska man inte göra, säger Rulle. Eftersom abborrarna gillar mörtdiet, bör man vänta tills de har slutat nappa. Då är det dags för de större abborrarna att inta arenan.
Jag tycker att just den kunskapen är viktig. Många av mina häftigaste abborrfisken har också börjat med rena mörtorgierna.
När vi började använda de pyttesmå mormyskorna, fiskade vi enbart med de som lockbeten. Spöna var superlätta med en ytterst känslig nappindikator till spöspets. På så sätt blev fisket relativt långsamt, även om det var hur kul och spännande som helst.
Det var på den tiden när vi hade en uppsjö med olika specialspön i skryllan, som spön med balanspirksar, vanliga spön med bergmanspirk och beteskrok och naturligtvis en trave med mormyskaspön. Några år senare förbättrades tempot i mormyskafisket, så till vida att man började kombinera mormyskan med en smal men slimmad pirk.