Underbara år med Åke Bodén

Åke Bodén från Piteå blev känd för sina flugor gjorda av kork och är en självskriven galjonsfigur i det svenska flugfiskets historiebok. För tjugo år sedan, den 3 november 1988, avled han tyvärr efter en tids sjukdom. Jag har i mina böcker, och i allehanda artiklar, beskrivit mina sex år med Åke Bodén från som de underbara åren, den tid då kamratskapet fick ett riktigt ansikte. Det var en tid av humor, glädje, sköna vibrationer och harrfiske. Piteälvens mellersta delar, mestadels från Vuolvojaures nedre del och nedströms till Muorsomjaure, blev vårt fiskeområde. Alldeles intill de fiskrika strömmarna hade Åke sitt lilla fiskepörte, den givna samlings- och viloplatsen under våra resor.
Sagan började en dag i april 1982, då min mångårige vän, flugfiskaren och konstnären Rolf Smedman gästade min familj och mig i Råneå. Han var på en föredragsturné runt länet och bodde hos oss i några dagar. En afton började han att prata om en man från Piteå som hette Åke Bodén, på den tiden ett helt okänd för mig. Jag tyckte att det var besynnerligt, framför allt med tanke på att jag, vid den tiden, hade bott tio år i samhället.
Det finns många minnen förknippade med denne hedersman. På den tiden jobbade jag på skolan i Råneå och hade enbart nätter och helger att frotteras med den nyvunne vännen. En afton i slutet av april det året tog jag i alla fall mod till mig och reste till Piteå.
På trappan till huset mötte mig en smal och något böjd man i sextioårsåldern. I ena handen höll han en cigarett och i den andra en gammal flugrulle. Jag kände mig genast välkommen och snart satt vi kringsnärjda i de mest fantastiska fiskehistorierna. Kaffet dukades upp och de numera legendariska korkflugorna plockades fram. Den natten gick jag genom en osynlig dörr och mötte ett nytt rum, ett nytt liv. 
För att fisket skulle kunna fungera tillfyllest på Piteälven använde vi alltid båt. Det blev något helt nytt för mig, en inrotad landkrabba som helst ville kuta efter stränderna och svinga flugorna. Jag blev nybörjare igen, fick lära mig att läsa ett stort vatten från en båt och var tvungen att fundera ut helt nya strategier för flugfisket. Det tog också en sommar innan jag kunde anamma den nya tidens förehavanden.
Båten i sig gav känslan av samhörighet, trygghet och ombonad. Vi satt relativt tätt tillsammans och kunde på så sätt föra en någorlunda normal konversation.
Detta i sin tur gav för handen att våra funderingar om exempelvis harrens vilja, eller ovilja, att ta en fluga, fick delvis filosofiska funderingar.
Under sex år hann vi grunna på mycket, bland annat det här med harrens under stundom våldsamma frosserier på knott, trots att feta nattsländor flöt omkring på ytan.
 
Jag har berört fenomenet förr, framför allt i mina böcker, men jag blev alltid lika imponerad över Åkes tillvägagångssätt att forma tankar kring fiskars beteenden. Första gången vi såg ”eländet” slutade fisket med det totala kaoset. Ingen harr ville ta våra nattsländor. Det var då vi upptäckte knotten och de intressanta knottbollarna.
Samma kväll band vi knottimitationer i den lilla kojan. Nu skulle harrarna få vad de tålde, minns jag att Åke muttrade. Dagen efter var vi där igen. Det var samma frenesi på harrarna och vi anade att nu skulle vi få vårt livs häftigaste flugfiske efter harr. Men inte. Återigen ignorerades våra flugor, den här gången pyttesmå knott.
Åke kliade sig i huvudet och plötsligt förstod vi ingenting. Tydligen hade fiskarna återgått till den totala bukfyllnadsdieten, det vill säga de tog bara nattsländorna och ratade allt vad knott anbelangade. En mystifikation.
- Vi ska inte tro att harrar tänker som människor, sa Åke och tände en ny cigarett. Naturligtvis är det så att harrarna borde äta de fetare nattsländorna och ge sjutton i småknotten. Men nu är det så vist ordnat i vår herres hage att så inte är fallet. Det är inte säkert att harrarna bara äter för att fylla buken. Om så vore skulle vi ha fått massor på ÅBO-sländorna. Åke blinkade med ögonen, satte kepsen på den kala skallen och öppnade en termos med svartkaffe.
 - Skulle vi veta allt om flugfisket skulle åtminstone jag börja spela golf igen, sa han underfundigt. Säg inte annat än att kamratskapet är den viktigaste ingrediensen för allt sportfiske.