I slutet på februari i år kom forskarrapporten från Fiskeriverkets Sötvattenlaboratorium gällande status för rödingpopulationerna på klassiska Rostujávri (Råstojaure) norr om Kiruna. Jag vill direkt påstå att det inte var någon direkt upplyftande läsning, framför allt inte med tanke på de äventyr jag har varit med om på sjön, och diskussionerna om en allt med grasserande växthuseffekt.
Sammanfattningen av rapporten säger bland annat följande; Sveriges nordligaste rödingvatten av betydelse, Rostujávri (Råstojaure), har under drygt ett halvt sekel utgjort ett av landets i särklass förnämsta sportfiskeområden för storvuxen röding och framför allt harr. Sjön är 3531 ha stor, grund och avvattnas både västerut till Atlanten och österut till Bottenviken. I mitten 1960-talet konstaterades redan i de kommersiella fångsterna och i en serie provfisken att sjöns fisksamhälle hade skiftat över från dominans av röding till dominans av harr. I augusti 2003 resulterade ett standardiserat provfiske med översiktsnät i en fångst av 80,2% harr, 12,3% öring, 4,9% lake men bara 2,6% röding mätt i vikt. Både yrkesfiske och tidigt sportfiske riktat mot röding tycks ha bidragit till ett permanent skifte i balansen av fiskarter, men rödingens åldersstruktur antydde ett klimatstyrt säsongsbetonat habitatfiske. Analys av fiskbeståndens demografi, tillväxt, näringsval och parasiter avslöjade ett fisksamhälle som dominerades ekologiskt och numerärt av snabbväxande bottenlevande djur, kraftigt gynnad av ökad sommartemperatur i norra Sverige, och en serie upprepade rika årsklasser under år med låg nederbörd och varma somrar. Eftersom inga könsmogna rödingar fångades i mitten av augusti antogs vuxna rödingar ha undflytt förhöjda vattentemperaturer, konkurrens och predation från andra värmegynnade fiskarter genom att vandra nedströms. Prover på samernas isfisken i maj 2004 avslöjade att de i augusti 2003 saknade åldersgrupperna av röding åter fanns på plats i Rostujávri våren därpå”.
Några av de frågeställningar som rapporten ställer är vart de större rödingarna försvinner under den senare delen av sommaren och hur nätfisket respektive sportfisket påverkar artbalansen?
Jag pimpelfiskade på sjön i stort sett varje vår mellan åren 1975 till och med 1993. Det var en härlig tid med oftast flödande sol, rapande dalripor, tjuvaktiga fjällabbar och eldröda rödingar. Fisket var oftast bra men arter som harr och röding skiftade från år till år. Ibland fick vi mycket harr närmare campen och då visste vi att rödingen fanns någon annanstans. Under många kikmeten har jag sett att rödingen direkt sticker från platsen om en eller ett par harrar kommer fram i hålet.
Under senare år har jag fått allt fler rapporter som stödjer Fiskeriverkets analyser om rödingar som lämnar ett varmare Rostujávri om sommaren. Folk har tydligen fått mer rödingen i de översta delarna av utloppet genom Rostueatnu (Råstoätno), fiskar som alltså har vandrat nedströms under somrarna, dvs flytt ett allt varmare sommarvatten i Rostujávri.
På den norska sidan avvattnas Rostujávri av Rosta elv, en fjällå som inhyser mest harr men även en del öring och röding. En fråga som inte har besvarats är om de norska rödingarna också har vandrat ner från Rostujávri, eller möjligtvis bara från den norska delen av sjön, under sommartiderna?
Eftersom platsen där vattendelaren delar sjön i en norsk och svensk del är relativt smal, kan den frågan ha en viss betydelse för forskningen som helhet och för vidare undersökningar av växthuseffekten i synnerhet. För min egen del tror jag att de flesta norska rödingarna i Rosta elv går upp i sjön om vintern men att de inte går in i den svenska delen.
I sammanhanget bör nämnas sportfiskarnas egna redskap, som exempelvis långedraget, en alltid lika populär tingest under sommarfiskena med båt. Det består av en längre radda med skedar (spinnare) och längst bak har man en krok med mask. Attiraljen anses vara ett så kallat selektivt bete, det vill säga urvalsbundet mot just rödingen. Det är ett oftast mycket effektivt lockbete som för det mesta lockar till sig röding men få harrar.
För vinterfiskets del betyder det att rödingen är den attraktivaste fisken och att harren på så sätt kan antas vara en andra handens fisk, en ”skräpfisk” eller ”ogräsfisk” om man nu vill vara oförsiktigt vulgär i sina uttalanden. Jag gillar inget av orden eftersom alla organismer behövs för att naturen ska fungera tillfyllest.
Därför gjordes under slutet av sjuttiotalet en hel del decimeringsfisken efter harr under lektiderna. Enligt rapporten togs det upp i runda slängar 33000 harrar med en gemensam vikt av 10000kg. Vi fiskare märkte ett visst bortfall av harren under de åren men, som brukligt i naturen, tog harren så småningom tillbaka ”förlorad mark” och det med råge.