Ekologisk mångfald prioriterar allt liv

En jurist på Djurskyddsdelegationen ansåg att mörtar också var levande organismer och att det var djurplågeri att sätta en levande mört på kroken? Juristen menade vidare att man tydligen kunde agna på flera olika sätt. Några av dessa var att trä upp betet på en stor enkelkrok, som enligt reglerna måste användas vid de flesta angeltävlingarna. Ett annat var att agna fisken på en trekrok i ryggfenan. Båda metoderna var enligt djurskyddet djurplågeri. Däremot räknades det inte som djurplågeri om man agnade med mask, maggots eller insekter?

Då kommer vi naturligtvis in på den delikata frågan var djurplågeriet slutar, det vill säga om det fortfarande är djurplågeri att trä en mask på kroken men inte att haka på en levande mört. Är en mört ett mer liv än en ringlande mask? Är en nattsländefjäril inte fullt lika värdig ett liv som en vimma eller en löja? Vad kostar en utter?   
Liv är liv oberoende om organismen är varm- eller kallblodig, ringlande ett flygande, simmande ett gående. Enligt mitt sätt att se det finns det inget som heter lågt stående eller högt stående organismer, åtminstone inte med livet som grundplåt.
När jag var grabb hände det att jag agnade med elritsa när jag fiskade efter öring. Redan då tyckte jag att det var konstigt att man skulle döda ett liv för att få ett annat liv. Elritsan var inte riktigt lika värdefull som den efterlängtade öringen. Öringar kunde man äta men inte elritsor.

Grubbleriet har förföljt mig genom livet och jag hade även likartade tankar om masken. Hur känns det egentligen att få en sylvass krok dragen genom hela kroppen? Det kunde faktiskt ha varit så pass dramatiska tankar i omlopp att jag till slut fastnade för flugfisket med helt artificiella beten.
Men tankarna kan bollas mycket längre än så. Vilka djur är det som har fått sätta livet till för att jag ska kunna binda upp mina flugor? Vilka andra organismer har fått ge vika gällande framtagandet av vobbler, skeddrag eller andra prylar? Riktigt rena blir vi aldrig, hur mycket vi än försöker. Den biologiska självklarheten, ”äta eller ätas”, kommer alltid igen, vare sig vi vill eller inte. Hur vi än vrider och vänder på dig har vi rumpan bak.
Tanken att vi måste döda ett liv för att få ett annat liv förbryllar logistiken. Jag ser ingen motivering i att meta gädda med levande agn, bara för att få en riktigt stor gädda, som sen släpps tillbaka. Man inte bara offrar ett liv för att få ett annat liv, man sätter också tillbaka det andra, prioriterade livet?
 
Människan har tagit på sig den rollen att leka härskare över världsalltet, till och med över själva livet. Nu senast har vi debatten om laxodlingarna, framför allt i Norge. Även i den hanteringen väljer vi bort liv för att få ett annat liv. Trålarna dammsuger havsbottnarna på småfisk, som därefter mals ner till föda för de uppväxande laxarna i odlingarna. Utvecklingen går tveklöst mot monokulturella ekologiska och biologiska miljöer.

Hemmavid har vi naturligtvis samma problem. På den klassiska rödingsjön Rostujávri (Råstojaure), norr om Kiruna, håller harren på att ta över rödingens gamla livsnischer. Vem vill åka till Rostujávri för dyra pengar för att pimpla harr? Därför diskuteras återigen en decimering av harrbestånden, med hjälp av nät. Här har människan – och sportfisketurismen – tydligen stämplat in rödingen som mer värdefull än harren.

Nere vid Råneälvens strand kastas gäddorna långt upp i skogen. Motiveringen är att de äter upp ”våra laxungar”, ett uttalande som gör mig mycket bekymrad. Återigen måste jag ta upp min käpphäst som före detta lärare; Varför finns inte ämnet ekologi på skolschemat, redan från klass ett? Då hade vi förhoppningsvis förstått varför ekologin också behöver gäddorna.