Jämtland, den 30 december 1968.
När jag klev in i stugan mötte mig den genuina vedspisvärmen. Näsborrarna vidgades än mer när jag kände de underbara dofterna från pepparkakorna, hyacinterna och den rykande glöggpannan. Jag minns också att på bordet fanns nykokt kaffe, getost och getmese från trakten, hemkokt kalvsylta och husets verkliga delikatesser, de omisskännliga ”bräschefläschet (bräckt fläsk) och ”syltefläsket” (syltat och konserverat fläsk).
Katten Oskar strök sig kelsjukt kring mina ben, precis som om den visste att det låg några nyfångade fjällrödingar i skinnpäronet (ryggsäcken).
Jämthunden Klay, traktens verklige älgjägare, låg mysigt hoprullad vid spisen. Då och då lyfte han förstrött på det högra örat, liksom för att lyssna in om det eventuellt kunde vankas en korvbit eller lite syltat fläsk.
Utanför fönstret föll stora snöflingor och träden dignade under väldiga snömassor. Det var tyst i skogen och det verkade som om naturen höll andan, liksom väntade ni det nya året. Det enda ljud som hördes var två överenergiska talgoxar som frenetiskt hackade i sig resterna efter julaftonens julskinka.
Runt om i byns stugor blinkade levande ljus i fönstren, signaler som berättade att nu hade friden lägrat även människornas boningar.
De vackert måleriska rödingarna, som alla hade tagit på en krok agnad med några maggots, plockades ur säcken, rensades och saltades. De skulle bli den perfekta middagen på nyårsaftonen, ett skönt ”bryt” mot allt fläsk.
Morgonen hade varit stilla och tyst. Det enda som hördes var hästens grymtade och stampande från stallet.
Färden mot rödingsjön påbörjades redan kring sjusnåret, trots den totala avsaknaden av ljus. En timme senare visste jag att ljuset var på väg och då skulle också rödingarna dra ut på födojakt.
I skogsbrynet träffade jag några av byns fiskargubbar och tillsammans sparkade vi mot rödingsjön, detta på ett uppkört skoterspår. Eftersom jag på den tiden delvis huserade på de rena fjälltrakterna var sjön självfallet ett vatten med ett naturligt innehåll.
Förutom rödingarna fanns också en och annan storöring, stråtrövare som ibland ställde till med visst förtret för oss notoriska pimpelfiskare. Det hände någon gång då och då att en och annan av bjässarna slog på pirken. Efter den attacken fanns oftast inget kvar på pimpelspöet.
Det var under den här tiden som jag på allvar hade börjat experimentera med upphängarflugor för vinterns rödingfiske. På trakten föddes också den sedan år erkända pimpelflugan ”Råstoflugan”, som bland annat finns beskriven i min bok ”Westrins fjällflugor” från 2005.
Under denna den mörkaste perioden inskränkte sig fisket till förmiddagarna. Redan efter ett på dagen kom mörkret åter och en timme senare var det redan för sent för fiske.
Fördelen med ett så pass tidigt fiske var att isarna fortfarande var relativt tunna och att de fiskar som inte hade lekt på hösten oftast var ordentligt på hugget.
Jag minns de här mellandagsfiskena som mycket intressanta, framför allt med tanke på fiskets strategier. De rödingar som hade lekt var fortfarande otroligt färggranna med sina eldröda bukar och kolsvarta ryggar. Däremot var de gråa i köttet men smakade lika bra för det. I vissa delar av landet kallas de för ”röslokar” och anses inte vara ätliga?
Den andra typen av röding var den som inte hade lekt föregående höst. De gick gärna i mindre stim mitt i vattnet (pelagiskt), var blyertsgråa på ryggen, rosa på magen och eldröda i köttet.
De här två varianterna är samma röding, i det här fallet fjällröding. Skillnaderna har att göra med att de som har lekt har sitt röda färgämne (karotin, eller karoten) fortfarande kvar på skinnet. De som inte har lekt har samma färgämne i köttet och har därför blekare skinn.
När skymningen åter hade lägrat byn vid fjällets fot, sa jag adjö till sällskapet, satte bägge fötterna på medarna och susade ner för backen, förbi stallet och rakt in i tryggheten.
Gott Nytt år på er alla. Nu går vi mot ljuset.