I min förra krönika beskrev jag det makalösa fisket Sydamerika, i älven Rio Gallegos och boendet på fiskeanläggningen Las Buitreras. Nu har det gått några veckor sedan hemkomsten, varför minnena också har mognat. Det är nu min största havsöring kommer fram, en gigant som med all säkerhet kommer att växa genom kommande år. Å andra sidan behöver den inte bli större, eftersom fisken var just en mastodont.
Det intressanta med fiskeplatserna var att varje bättre plats hade ett namn. Sålunda blev jag bekant med sådana storheter som Molino, där jag fick min första havsöring, Little Corner, Norske bank, Loop Hole, Kitchen, Bridge Pool med flera intressanta platser. Jag tycker det är trevligt med namn på bra ställen i en och samma älv. I Island hade man till och med namnskyltat de bättre lägena, framför allt i älven Laxá på den norra delen av ön.
Dagen till ära fick mina vänner Henke Larsson, David Moore från Lancashire i England och jag göra sällskap med den eminente guiden Diego Peralta. Jag har mycket att tacka Diego för, en man som på ett mycket pedagogiskt sätt, lärde mig att hantera ett något tyngre en hands flugspö, i olika delar av älven. När kvällen sedan randades hade jag fått ännu en anledning att tacka flugfiskeguiden från Rio Gallegos.
Guiden satte av Henke och David på samma fiskeplats och for därefter vidare nedströms med mig till den inbjudande strömmen i Becks Bank.
Älven har den egenheten att den rinner genom ett platt landskap och bildar därför många och intressanta sidoströmmar. Min plats var en av dessa, en relativt kort sträcka, som sedermera rann ut i huvudfåran.
Vi vandrade uppströms till början av draget, letade igenom flugaskarna, varefter guiden knöt på en klassisk svart streamer med gummiben (Rubber Leg). Under resans gång förstod jag också att just den typen av kreationer var de mest framgångsrika. Som vanligt var det halv storm, ett irritationsmoment som jag så småningom lärde mig att hantera.
Diego visade mig på tekniken och var mycket noga med att jag skulle kasta ett kast och gå två steg, kast ett kast, gå två steg och så vidare, genom hela strömmen. Därtill skulle flugan landa intill den motstående sidan, eftersom djupfåran fanns där. Viktigt var också att kasten skulle göras cirka 45 grader från min kropp räknat. En fördel med detta var också att vinden kunde hjälpa till, varför jag tjänade några meter i varje kast.
Det var egentligen inga större problem med kasten och det räckte faktiskt med tjugo meter per drag. Mitt i hanteringen skrek någon högljutt högre upp i älven, varför Diego hoppade i jeepen och skyndsamt drog uppströms.
Efter ett antal kast och steg närmade jag mig slutet på strömmen. Precis i utloppet fanns en liten gräsbevuxen udde, som stack ut från den andra sidan. Framför den hade det bildats en cirkelformad blankfläck med en diameter på cirka 3 meter. Innan flugan landade hann jag tänka att där borde det absolut stå en öring.
Tumult är den bästa definitionen för de kommande minuterna. En enorm fisk med svart och skräckinjagande bed rygg hoppade direkt efter flugans nedslag, drog direkt ut vansinniga mängder med lina, hoppade igen, drog vidare ut i huvudfåran, hoppade och bökade tills jag såg blankspolen i rullen.
Diego fanns inte vid min sida. Nu fick jag försöka att reda upp situationen själv. Återigen fick jag ta hjälp av mina nya lärdomar, där en var att försöka få fisken att vända innan det var för sent.
Jag försökte att ta mig över till den andra sidan men hamnade direkt på för djupt vatten. Till slut fanns bara en sak att göra, hålla emot. Det fick helt enkelt bära eller brista. Det höll!
Efter en halvtimmes bökande och stötande kom den, likt en mystisk ubåt på alldeles för grunt vatten, upp mot min sida av stranden. Jag trodde inte riktigt vad jag såg, kutade förvirrat långt upp på stäppen och lyckades till slut få öringen att stranda.
Jag slängde spöet i närmaste buske, kutade som en vansinnig ner på stranden och lyfte tafatt upp den i stjärtspolen. Spolen var så bred att jag var tvungen att greppa omkring den med bägge händerna?! Eftersom Diego inte var med tog jag snabbt några bilder på fisken, varefter jag lyfte upp mastodonten och bar den sakta och andäktigt ut i strömmen.
Det var nu den totala tomheten och tystnaden infann sig, trots att ett gäng färggranna och mycket gracila flamingos glatt trumpetade i skyn. Jag lade mig ner på stranden med kameraväskan som huvudkudde och somnade?
Någon tutade? Jag satte mig yrvaket upp och där stod Diego tillsammans med Henke och David bredvid bilen. Jag visade exalterat bilderna för Diego och fiskekompisarna. Guiden jämförde med flugspöet, synade fiskens kroppsformer och konstaterade direkt att den var på minst tio kilo.
När vi sakta skumpade vidare över pampas kände jag en varm men något underlig känsla av inre tillfredsställelse. Kanske inte så mycket för att fisken var så stor utan mest för att jag faktiskt hade tagit den alldeles själv.