Koldioxid och sportfisketurism

Vi satt och resonerade om livet, min gamle fiskevän och fotograf Leif Milling från jämtländska Gimdalen och jag. Då brukar det bli mycket nostalgi och många minnen som ska ventileras, bland annat från våra minnesvärda fiskeresor runt klotet. Sålunda hamnade våra tankar i det undersköna landet Nya Zeeland, någonstans på den andra sidan av verkligheten. Där var öringarna större än på många andra platser, där var naturen dramatisk i överkant och mycket njutbar. Där smakade vinet som nyspunnet socker.
Vi mindes storöringarna i undersköna Oreti River, hur vi den dagen hade tävlat mot några amerikanska flugfiskeguider och goda vänner, den dagen då Sverige vann med två noll mot USA. Det var en stor dag, en dag att minnas, en ynnest av välbehag. Leifs öring vägde makalösa 4,5 kilo och min, naturligtvis något mindre, var 4,2 kilo tung. Hur vi sken som solen och tyckte att Nya Zeeland var paradiset på Moder Jord.
Mitt i alla behagliga minnen började min vän fundera på resten, det vill säga på offret som trots allt hade gjorts. Vi hade flugit den långa vägen från Stockholm till Bangkok, därifrån till Singapore, för att nio timmar senare äntligen landa i den underbart vackra staden Christchurch på Sydön i Nya Zeeland. Inalles brukar sådana resor ta minst 36 timmar i anspråk, med alla väntetider inräknade. Då är man inte så där riktigt kaxig när man kliver av flygplanet. Blek om nosen, svullna fötter och en aning blek om nosen är stötar man trots allt får ta. 
Vi hade åkt till landet bortom alla horisonter av många olika anledningar. Dels var det flugfisket efter stor öring som hade lockat oss, men också av den helhet som alla reklambroschyrerna hade lockat med. Nya vänner, intressanta landskap, gott öl men samtidigt den enorma känslan som fanns att vara sällsynt långt hemifrån.
- Tänk dig att vi hade åkt runt hela klotet bara för att fånga kanonöringar på torrfluga? sa kompisen och såg allvarligt fundersam ut. Om vi hade skött vår globala natur bättre, hade vi förmodligen inte behövt flyga till storöringarna i Nya Zeeland. Då hade vi haft dem kvar här hemma också. Du minns väl hur författaren Hans Lidman på fyrtiotalet plockade den ena fyrakilosöring efter den andra på sina vandringar efter Lainioälven.  
 
 
Diskussionerna om miljöerna har klarlagt ett och annat, även för mig som i alla tider har varit en försiktig general, släppt tillbaka de flesta fiskarna och varit allmänt sparsam med uttaget.
 - Någonstans har vi inte riktigt förstått sambanden, sa kompisen och såg både upphetsad och uppgiven  ut. Tänk dig att vi åker världen runt med flyg, tekniska underverk som spyr ur sig en oherrans massa koldioxid, bara för att vi sedermera ska släppa tillbaka alla de fångade öringarna? Jag menar inte att vi ska slå ihjäl fiskarna, men var finns förnuftet? För att få nått (stora öringar på torrfluga) måste vi alltså offra nått (miljön).
Jag minns att jag blev alldeles tagen av de orden och att jag blev förundrad över att jag själv aldrig hade fört den tanken till torgs.  
Det var en tankeställare som jag sedan dess har ältat in absurdum. Han hade naturligtvis helt rätt min vän, bland annat med tanke på att många av oss tror att vi gör naturen en tjänst genom att alltid släppa tillbaka alla fiskar. Naturligtvis gör vi fiskpopulationerna en tjänst, men växthusgaserna kommer inte att minska för det, lika lite som vi tror att koldioxidutsläppen kommer att avta bara vi bygger våra kvarvarande orörda älvar?

Webb:
www.strikeadventure.com