Jag fick ett brev från kompisen Jonte Johansson i Västerås, där han skrev att nu drar jag till Nya Zeeland, i tre månader?! Nu är det förvisso inte hans första resa till paradiset men ändå, den ultimata drömresan, inte bara för honom utan också för de flesta av oss spöslitare.
Jonte jobbar som professionell flugfiskeguide och har de senaste åren varit stationerad i Saxnäs i Västerbotten, bland annat med guidningar efter legendariska Ransarån. Jag hade Jonte på fiskeguideutbildningen i Övertorneå och jag minns att han också gjorde sitt examensjobb i detta ultimata rekreationsland.
När jag tänker på mina egna resor till Nya Zeeland slås jag alltid av hur kompakt landet är, hur otroligt mycket det ryms på distinkta landytor. Där finns våldsamma fjällmassiv, undersköna älvdalar, kilometerlånga badstränder, ginklara åar och mindre älvar, pittoreska byar, mysiga städer och sist, men inte minst, otroligt trevliga människor.
I min lilla värld är det för det mesta fisket som har lockat oss till Nya Zeelands många öring- och regnbågsälvar. Öringarna togs en gång i tiden från England och regnbågarna från några biflöden till bland annat Coloradofloden i USA. Sedermera visade det sig att fiskarna trivdes alldeles utmärkt och att de också förökade sig. Trots att arterna, i slutet på 1800-talet, fraktades den långa vägen runt klotet, räknas de idag som inhemska arter. Transportmässigt var det oftast ögonpunktad rom (befruktad rom) som fraktades och inte levande fiskar.
I landet finns en utvecklad och framgångsrik sportfisketurism, en genre som omsätter ett antal miljarder kronor varje år. Flugfiskeguiderna är eftersökta och nödvändiga, lika viktiga i samhället som vilken annan yrkesgrupp som helst.
I Nya Zeeland fungerar flugfiskeguiderna mer som strateger och tekniker än som vägvisare. Det var under de förutsättningarna som min kompis och jag, en gång i tiden, blev god vän med en av de skickligaste och mest omtyckta guiderna, flugfiskegeniet Zane Mirfin från Nelson och St; Arnaud på Sydön.
Flugfisket bygger sina ramar kring försiktighet, ögonkontakt och precision. Sålunda gillar knappast någon guide att vi kastar ut flugan innan någon öring eller regnbåge har siktats. Tekniken kallas antingen för ”Stalkfishing” eller ”Sightfishing”, ett tillvägagångssätt som bland annat bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan guiden och gästen. Det är fiskeguidens jobb att spana in en fisk och gästens uppgift, han har ju betalt för tjänsten, att kasta ut flugan så bra som möjligt.
När fisken har spanats in, brukar guiden be gästen att sakta vada ut i vattnet, kanske en tio till tolv meter bakom fisken, det vill säga nedströms.
På så sätt står fisken med huvudet mot strömmen och ser inte vad som försiggår där bakom. Därför måste fiskaren vada försiktigt och kasta som en fantom. Däremot tycks det som om fiskarna totalt ignorerar att vi snackar med varandra. Det har till och med hänt att vi har hojtat högt utan att fisken därute har visat någon som helst rädsla.
Zane sa alltid att vi hade tre kast på oss. Hade inte öringen tagit flugan under den tiden, förmodades att den hade sett oss, stängt munnen och slutat att äta. Då var det lika bra att vandra vidare och spana efter en ny fisk.
Flugan ska helst landa någon meter uppströms fisken, gärna något till höger eller till vänster. Skulle av någon anledning fluglinan hamna över fisken brukar den reagera negativt. Zane och andra professionella guider, kunde för sitt liv inte begripa varför vi i Sverige envisades med att fiska med vita eller gula fluglinor. Därför färgade alltid Zane våra linor mörkt blåa, bruna eller svarta, oftast under osande svordomar.
Mitt goda råd är därför att ni som har intentioner att dra till landet under regnbågen alltid konsulterar en fiskeguide, åtminstone en eller ett par dagar, trots att det kostar. Någon måste lära er tekniken och någon måste också lära er att rätt se fisken, vilket absolut inte är det lättaste. Den skolan är mer än väl värd kostnaden.
Eftersom vi har debatterat catch and release vill jag som avslutning citera några av Zanes många visdomsord.
- Skulle jag tillåta att mina gäster slog ihjäl en öring om dagen, hade jag inget jobb om fem år. Så kan man också se på saken.
Från och med idag kan ni följa Jonte och hans kompis på fiskeäventyret i Nya Zeeland.
Koppla därför in er på: http://fishbums.blogg.se/
It is time for New Zealand
Palle Andersson från Sörbyn spanar ut över en fiskeplats, så vacker att man kan gråta.
Foto: Gunnar Westrin.
Så jobbar vi med nyheter