Det fanns en tid då vi knappt hade några laxar i våra nordliga älvar. Vi som i bland finner nöje i att rota i statistik brukar ta Kalixälven som ett bra exempel, eftersom en laxtrappa finns i Jockfall, en anordning som också kan räkna antalet stigande fiskar.
Under vissa år i början på åttiotalet var det så oförskämt lite lax i Kalixälven att experterna under stundom räknade kilon och inte antalet laxar. Enligt en tabell jag har studerat gick det bara 45 laxar i trappan året 1982!? Förra året räknades det in 6382 stycken. Flest var det 2001, då det tydligen steg 9940 laxar i trappan i Jock. Jag minns att det var mycket smålax (grilse) som kom i augusti det året.
Om vi håller oss till den statistiska världen kan konstateras att vi 1960 fick ett nytt rekord på harr. Fisken vägde hela 2,9 kilo och togs i Ängesån (biflöde till Kalixälven) av Bengt Oskarsson i Äijävaara. Det var en praktfull fisk som blev dåtidens nya svenska rekord.
Jag hade en period i mitt liv då jag fiskade mycket i Ängesån och det var naturligtvis harr jag var ute efter. Någon större laxfiskare har jag aldrig varit. Under den tjugoårsperioden hände en del fantastiska saker. Därför kanske det inte är så konstigt att just året 1996 blev en vändpunkt gällande vissa ekologiska förutsättningar i bland annat Ängesån.
Det året förändrades den svaga laxuppgången och statistik visar att så pass många laxar som 3781 passerade trappan i Jockfall. Geografiskt rinner Ängesån in i Kalixälven i Överkalix och att Jockfallet ligger några mil uppströms Överkalix efter Kalixälven. Här har biologerna alltid talat om kalixälvslaxar och ängeålaxar, trots att fiskarna, åtminstone till en början, simmar uppströms från Bottenviken i samma älv.
Av ovan skrivna minns jag också 1996 som ett extremt bra harrår, trots att det plumsades och stönades från massor av laxar i alla sel och kulper efter stora delar av Ängesån. Det var så pass ordentligt med lax att de ibland skvätte vatten på mig när jag stod utvadad i selen. Det var både skrämmande och upphetsande upplevelser.
Från en sommar till en annan förändrades också fiske- och uppehållsplatserna för harren. Ute på de sedan år gängse harrgrynnorna hittade jag ingen harr under det första stora laxåret, eftersom laxarna stormade fram som en veritabel ubåtsarmada. Det var då jag förstod att en strategisk förändring hade skett och att harrarna naturligtvis inte hade lämnat Ängesån, än mindre flugit upp och satt sig i träden. Lax och harr har ju alltid funnits i samma älvar.
Här kan konstateras att mina absolut bästa harrfiskeår i Ängesån blev åren 1996 och 1997, trots att laxuppgången var den häftigaste sedan andra världskrigets slut. Hur kunde det bli så?
Enligt mitt sätt att se det återvände harrpopulationerna till sina urgamla uppväxt- och levnadsplatser i det strömmande vattnet, det vill säga de blev återigen mer strandnära. Mellan storstenarna och ute över djupgroparna, det vill säga närmare stränderna, blev harrfisket strålande. Samtidigt slabbade och rumsterade laxarna ute över plattbottnarna, så pass våldsamt att jag minns mina år i Alaskas vildmarker.
Det har funnits en debatt om det här spörsmålet, allt sedan laxvandringen har tilltagit. Åsikter har framförts att harrbestånden har trutit, beroende på att laxen har tagit för sig av livsutrymmet, helt enkelt har stött bort harren. För min del har jag ansett att laxuppgångarna återigen har normaliserat balansen mellan fiskarterna, en jämvikt som känns mer naturlig.
Däremot finns en detalj i helheten som både skrämmer och förbryllar. Allt fler röster har hörts om en allmän tillbakagång av harrbestånden. Det gäller främst våra storälvar i Norrbotten, som Torneälven, Kalixälven, Ängesån och Råneälven. De snygga undantagen är Kaitumälven (biflöde till Kalixälven), Lainioälven (biflöde till Torneälven) och delar av Piteälven.
Visst finns delar av populationerna kvar i de större vattendragen, men att storleken på fiskarna oftast är undermåliga. Här finns nästan lika många förklaringar som antalet sportfiskare.
Övergödning kring jordbruksbygderna är en detalj jag oftast tänker på. Där är tyvärr Råneälven ett praktexempel. Stationära fiskar tar naturligtvis till sig problemet på ett helt annat sätt än de fiskar som bara använder älven för reproduktion, det vill säga vandringsfiskar som lax och öring. Problemet för laxen och havsöringen kommer med avkomman, som under delar av sitt liv är tvungna att leva i de sargade miljöerna innan de når havet.