I den äldre skolan av svensk fiskevård fanns nationella program för bland annat inplantering av fisk utifrån preparering med rotenon. Giftet fungerade så att fiskarnas syreapparat slogs ut, ett bra preparat för att byta ut skräpfisk, eller ogräsfisk, mot ädelfisk, som det så vackert hette.
Är det nåt jag ogillar så är det orden ogräsfisk, skräpfisk och ädelfisk. Jag har i många år letat orsakerna till det förskräckliga ordvalen utan att ha hittat källan till eländet. Darwins utvecklingslära, och den ekologiska världen, känner inte till vare sig onödiga organismer eller ädlare varianter av individer. Allt behövs för att allt ska fungera är därför en självklar förutsättning.
En av grundbultarna under rotenonåren var den egna klubbsjön. För att få nya medlemmar till föreningen kunde man alltså locka med regnbåge, öring eller röding. Det behöver inte vara nått fel med det. Mankemanget var naturligtvis rotenonet.
Jag fiskar ibland i några välskötta inplanteringssjöar och finner trevnad i detta. Helst ser jag dock att de utsatta fiskarna är svenska öringar och rödingar. Det är absolut inget fel på regnbågen, även om den helst bör fiskas i naturliga miljöer i sina ursprungsländer. Jag har haft möjligheten att få göra det och det är nått av det häftigaste en sportfiskare kan få uppleva. Tänk dig en fem kilo tung regnbåge, krokad i ett rinnande vatten i östra Ryssland, Alaska eller möjligtvis i Nya Zeeland. Då är himmelriket osedvanligt nära.
Om jag backar tillbaka tiden till sextiotalet, då vi började med rotenonet, var regnbågen förmodligen den vanligaste inplanteringsfisken. Det var också då vi lärde oss att det var en nordamerikansk fisk? Nu vet vi bättre och sedan några år tillbaka har forskare placerat födelsevaggen för den arten i östra Ryssland, närmare bestämt i Kamchatka.
Numera rör vi oss oftast med tre arter fisk för utplantering, det vill säga regnbåge, öring och röding. Även harren har kommit in som en allt populärare fisk, även i inplanteringstjärnarna. Rödingen är för det mesta en variant av storröding (Hornavanröding) och mer sällan av fjällrödingmodell. Sen har vi naturligtvis de tre rödinghybriderna bröding, kröding och splejk, men det är en helt annan historia, enligt mitt sätt att se det, ett ekologiskt superfiasko.
Rödingen började sättas ut i klubbsjöar den dagen då man ville ha ett bättre åretruntfiske, det vill säga med ett mer aktivt pimpelfiske om vintern. Så var det då. Rödingen finns kvar men är numera också en attraktiv fisk för sommarhalvårets flugfiskare.
Jag får ibland frågan vilken art man helst bör plantera in och vilka arter men helst bör undvika. För mig är svaret givet. Satsa på svenska arter. Konstellationen öring och regnbåge är alla gånger inget bra val.
Eftersom regnbågen är vårlekare, och mycket aggressiv under den tiden, kan störningar uppkomma hos de andra arterna. Regnbågen är så pass stridslysten den tiden att de kan döda attackerande kämpar av samma art, eller till och med nyfikna öringar och rödingar.
När sommaren har kommit har reviren klarnat. Regnbågen patrullerar gärna de mer strandnära zonerna, vilket i sin tur gör att öringen måste ut på djupet, på ett område dit de flesta strandfiskarna inte längre kan nå dem. På så sätt blir öringen mer oåtkomlig för sportfiskaren och regnbågen per automatik lättare att få. Det sistnämnda har varit en av flera anledningar till att regnbågar planteras ut, eftersom de då anses vara lättare att få till hugg för hugade fiskare.
Allmänt sett är rödingen lättare att tas med om vintern, där det motsatta förhållandet har gällt/gäller för öringen. Det är ett generellt omdöme, men håller för det mesta.
Eftersom rödingen är vår mesta kallvattenfisk drar den sig snabbt undan sommarvarma stränder för djupare och kallare vatten. Som flugfiskare gäller det att vara alert på försommaren, då rödingarna gärna stiger till ytan efter bland annat fjädermygglarver och puppor. I Norrbottens kustland händer detta i slutet av maj och möjligtvis en bit in i juni. Under högsommaren tas de flesta fiskarna därför med exempelvis långedrag, en metod som för det mesta utförs från båt. Då har flugfisket redan stagnerat.
Vi bör alltså ställa oss frågan vilka fiskarter som ska planteras in, vilket naturligtvis också är en ekonomisk fråga, hur många man ska beställa och vilka arter som man kan tänka sig att satsa på. Jag tycker det är trevligt med två arter i en tjärn, därtill det naturliga beståndet av exempelvis abborre och mört. Det är också bra föda till de uppväxande inplanteringsfiskarna. Det gör heller inte så mycket om där finns en och annan gädda. En möjlighet är då att sätta ut lite större fiskar.