Vi har i vår haft häftigare vårflöden än på länge. Det berodde på hastigt höjda temperaturer, vilket fick snön att smälta snabbare än normalt i fjällskogarna och på fjällen. Vissa tungor har också förkunnat problematiken med växthuseffekterna, med en allmänt negativ påverkan på naturen, där av dramatiska vårfloder.
Jag har under många år haft nöjet att följa min egen älv – Råneälven i Norrbottens län – under mer eller mindre våldsamma svall. Det har alltid varit sällsamma upplevelser med spännande scenarion av isblock, varvade med mer normala översvämningar. Det är då jag brukar tänka på de krafter som naturen kan alstra. Där står vi oss ganska oss slätt.
Ända sedan barnsben har jag varit intresserad av det rinnande vattnet, dess rörelser och de inneboende organismerna. På nåt sätt förstod jag att höga vårflöden var en del av ekologin, annars hade naturen säkert hittat på nåt annat, brukade jag tänka.
Råneälven kan verkligen hitta på en hel hyss, skär av vägar, tränger in i hus, tar för sig av mänskliga produkter, som lösören typ dåligt förtöjda båtar eller vindskydd.
Under den stora debatten om Råneälvens vara eller inte vara (1976-1986) minns jag hur kraftverksintressenten försökte påverka oss kritiska i en annan tänkt riktning, den att den väldiga kraftverksdammen skulle stävja vårfloden, vilket ansågs vara bra för många hushåll efter älven. Bra för alla förutom naturen, insisterade jag.
De lantbrukare efter älvdalen som fortfarande hade strandnära ängar välkomnade också en utbyggnad, med bland annat motiveringen att slippa översvämmade vårmarker med sedermera dåliga skördar? Då minns jag att vi gjorde ett test.
En natt satte vi upp käppar intill högsta vårflödet på en av dessa åkermarker. När sedan vattnet drog sig undan såg strandremsan inte så värst trevlig ut, lerig och brun och naturligt överströdd med kvistar och annat löst. Tre veckor senare var just den strandremsan grönare och mer bördig än annorstädes. Det var med andra ord en naturlig gödsling som hette duga.
De stora flödesproblem vi har haft, och kommer att få mer av, är kraftverksindustrins önskan om fulla magasin. Växthuseffekterna ligger till grund för att vi kommer att få mer nederbörd, vilket kan gynna kraftindustrin, men som också kommer att få oanade problem för framtiden.
Vi har nog lite till mans trott att utbyggda älvars magasin skulle för evigt frånta oss de höga flödena. Nu vet vi att så inte är fallet och att en del av de mest destruktiva flödena har kommit efter det att kraftindustrin har varit tvungen att öppna överfulla magasin, en självklar säkerhetsåtgärd.
I vattnets naturliga kretslopp finns flöden som vi måste beakta, en cirkulation som har formats genom årmiljonerna. När Råneälven stod som högst gick jag en afton ner till havet för att kolla på gäddleken.
Havet låg väldigt lågt och med tanke på de höga flödena kändes det nästan onormalt. Vattnet låg stilla, men knappast spegelblankt. Över hela ytan guppade massor av ”avskräden” från älven, som kvistar, buskar, hela träd, jordkokor och annat, som ketchupflaskor, plastpåsar, bräder, en hundkoja och några trasiga båtar.
Vårfloden rensar älven från gammalt nerbrutet gräs- och vassmaterial och ser till att älven renas varje vår. Hade vi inte haft den processen skulle våra älvar idag vara rena kloakdikena, övervuxna och delvis fisklösa.
Tyvärr kan också sägas att transporterna av kväve och fosfor delvis har kommit i obalans och att våra vattendrag också tar med sig allehanda kemikalier, dioxiner och lantbruksgödsel.
Generellt har vi sagt att havet har en otrolig buffringsförmåga, kan ta vara på älvars naturliga skräp, men knappast våra kemiska produkter, och inte i all evighet.
För många av våra fiskar är vårfloden ett måste, framför allt för lekande gäddor och uppvandrande laxar och havsöringar. Jag behöver i det här sammanhanget knappast påtala vikten av fria älvar för fiskars och många däggdjurs överlevnad.
För mig är alltså vårflödena en frisk fläkt, en ekologisk plog som renar och rensar strömmarna, visar vägen för fiskarna och ger människorna livsmod.