Trädaläggning - modern fiskevård

Dagens moderna fiskevård har samma intentioner, även om vi idag förnuftigt nog har förbjudit rotenon och arbetar mer med projekt på naturens villkor. Idag har vi på ett helt annat sätt än för trettio år sedan anammat biotopvård, det vill säga förbättringar av fiskars naturliga miljöer. En sådan åtgärd kan vara restaureringar efter flottningsepoken och allmänna förbättringar på fiskars lekområden.
När jag bläddrar igenom min gamla fiskevårdsbok, ”Fiskevårdens A,B,C” från 1985, kan man också läsa om syftet med den tidens fiskevård ”I och med den strukturförändring som skett vad gäller utnyttjandet av fisket i våra sötvatten, vilka nu till största delen används för sportfiske, det vill säga fiske med handredskap, bör fiskevården ges en ny inriktning. Det gäller här inte enbart att öka kiloavkastningen per hektar, utan också att få fram för fritidsfisket attraktiva fiskar. Det vill säga fiskar som är huggvilliga, kämpar bra på sportfiskeredskap och när en hög vikt.”

Här skulle man alltså skapa fiskar som var attraktiva för oss sportfiskare, bumlingar som kämpar väl och som väger mycket? När jag läser de raderna tänker jag på det klåfingriga framtagandet av de tre rödinghybriderna vi har i landet, det vill säga krödingar, brödingar och splejkar. En av motiveringarna var faktiskt att skapa en stor och attraktiv laxartad fisk, en kämpaglad gynnare som verkligen skulle ge valuta för en sportfiskares alla drömmar.
Här tycker jag faktiskt att vi har gått över alla tillåtna etiska och moraliska gränser.
Vad har vi sportfiskare egentligen för motiv till vårt fiskande? Gäller det bara att dra så många fiskar som möjligt, helst också få klumpar som man kan prata länge om? Någon har sagt, trots fina intentioner om rena arter och vatten, att vi numera, på många platser i landet, har en genetisk röra av allehanda mer eller mindre oidentifierbara laxfiskearter. Allt för kampen, allt för spänningen.

Jag har fått många brev i just det här ärendet, där skiftställarna ifrågasätter målet för fisket och där det klart och tydligt framkommer att Fisken tydligen går först och sen kommer möjligtvis naturen. Det var precis så vi inte ville ha det med den nya och moderna fiskevården. Vi ville i ett första hand lyfta fram biotopvården, det vill säga iordningställande av fiskas naturliga miljöer och inte mer utplantering av fisk. . 
Trenden är tyvärr kristallklar. Inplanteringar av fiskar, oftast i större modeller, har återigen blivit allt vanligare. Folk vallfärdar till dessa vatten, där man får den stora fisken, kanske till och med nya svenska sportfiskerekord? Fisketrycket ökar också på vanliga vatten, varför man på många ställen har etablerat nya fiskodlingar, arrangemang för att stödinplantera i naturliga öring- och rödingbestånd, allt för att tillgodose allt fler sportfiskare på begränsade ytor.
Förmodligen är biotopvården för långsam för allmänheten, fisketrycket ökar och folk kan inte vänta. Därför känns det väldigt skönt och tillfredsställande att vi i Norrbottens län har en länsfiskekonsulent som tänker biologiskt, ekologiskt och har blicken stadigt förankrad mot framtiden. Det vi inte gör idag får vi lida av i morgon, kan vara ett bra ordspråk i sammanhanget.

Människan har fördärvat sina närmiljöer och det som finns kvar av någorlunda genuin natur vill många av oss nyttja, typ Lappland, Nordkalotten, Sandåslandet med flera attraktiva platser. Alla intresserade ryms fysiskt, även om vi idag har förstått att naturen och fiskbestånden orkar med ett allt högre tryck, framför allt på vissa, oftast näringsfattiga vatten.
I början på nittiotalet var sådana digniteter inom det svenska sportfisket som Davvaeatnu (Tavvaätno) på Sandåslandet inom Kiruna kommun, och Skieltajokk inom Jokkmokks kommun, söndertrasade gällande fiskpopulationerna. Då kom en välgörare farande från forskarborden, det vill säga trädaläggningen kom in som en ny effektiv åtgärd.

Efter några år reste sig bägge dessa vatten till att återigen bli vad de en gång i tiden var kända för. Den moderna fiskeförvaltningen, med trädaläggning, som ett av flera redskap, ska inte fungera som en kontinuerlig åtgärd utan är något man tar till när fisketrycket blir för högt, när fiskpopulationerna sinar och när markslitaget blir för tufft. När vatten sedermera ska öppnas, gör man det med försiktighet och bra regler, som exempelvis kvotering, bag-limit och minimimått. Sånt är Länsstyrelsens fiskeenhet i Norrbottens län duktiga på. 
Det nyaste inom länets förvaltning av fiskevården har därför varit att trädalägga Välijokk och där också nya regler har tillförts Laevasjokk och Rautasälven, alla inom Kiruna kommun. Det är ett biologiskt och ekologiskt helt riktigt förfaringssätt, bland annat med tanke på framtidens förhoppningsvis väl fungerande biotoper. Tyvärr är fiskeenheten på Länsstyrelsen i Norrbottens län underbemannad. Önskvärt vore därför att en forskare genast anställdes.