Ett aktivt fiskeliv ger till slut nostalgiska funderingar, föreställningar om hur fisket var när livet var yngre. Det är en delvis angenäm resa men ger också tankar om förändringar. Nostalgi kan också översättas med hemlängtan, en resa tillbaka till det trygga hemmet, till morfar och mormor, till korna i ladugården och till det bekymmersfria livet.
Jag känner att jag gärna vill minnas det gamla, om inte annat för att finnas i nuet och ta mig framåt mot morgondagen. Det betyder att nostalgin blir bränslet i den motor som för mig mot framtidens drömmar och eskapader. På så sätt blir inte nostalgin ett självändamål utan en del av livet. Annars finns risken att drömmarna tillbaka blir så stora att vardagen till slut inte riktigt kan greppas.
Varje år får jag mina nostalgiska tripper eftersom jag gärna återvänder till min hembygd i norra Jämtland. Jag tycker om att konfronteras med gammeltiderna, jämföra dåtid med nutid.
En sak som alltid har förvånat mig är att min ungdoms sjöar, vattendrag, byar och städer tycks vara mindre till ytan nu än då. Kanske kan det bero att kompisarna har flyttat, att den äldre generationen inte längre är i livet och att vissa fundamentala förändringar trots allt har skett. Vissa skogar har avverkats, nya vägar har byggts och hela samhällsstrukturer har förändrats.
Det finns vattendrag och sjöar jag alltid har längtat till, oberoende var i världen jag har befunnit mig. Bäverån i norra Jämtland sitter som ett stift under pannbenet, likaså de flesta fiskevattnen kring byn Valsjöbyn i den västra delen av samma län.
Eftersom min pappa fortfarande lever, är vid god vigör trots en ålder av snart 91, är det naturligt att jag drar vägarna förbi. Härom sistens hade jag med mig hela pimpelutrustningen. Siktet var inställt på den gränsöverskridande sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Sjön är delad av gränsen mellan Norge och Sverige. Flödet ur sjön kallas Rengströmmen, min ungdomstids sommareldorado gällande flugfiske på röding, ett skimrande vattendrag som till slut avslutas med det magnifika Rengsfallet ner mot Valsjön.
En tidig morgon i april passerade jag bron över klassiska Toskströmmen och minns den tid då författaren Hans Lidman gästade trakten. Snön hade smält en del, vägarna var bara och bofinken hade anlänt. Det var som gjort för en dag på Rengen, den sista pimpeldagen för året.
Tänk hur det kan bli? Jag hittade inte längre igen parkeringsplatsen utan fick ställa bilen på en gård intill sjön, snackade med mannen i huset och fick access mot vattnet.
Även den här gången slog det mig. Sjön tycktes ha blivit mindre? Nere mot utloppet satt några inbitna fiskegubbar, alla funderande över varför fisket var så trögt.
Vi förde ett längre nostalgiskt samtal innan fiskenerven gjorde sig påmind. Jag borrade de första hålen i utloppet av sjön, fullt på det klara med att det var där vi satt en gång för länge sen.
Dagen gick och männen traskade så småningom hemåt. Det blev tyst på sjön, förutom en envetet pipande sädesärla som ville picka i sig smulorna efter mackorna. I fjärran såg jag husen från Linneset (Lingnäset) på den norska sidan, minns sommarfiskena uppe på Sörli och Berglia. Plötsligt befann jag mig mitt i nostalgins definitiva högborg.
Mot aftonen, när intensiteten i fisket för länge sedan hade falnat, darrade det till i linan. Upp kom en kolsvart trehektos röding, inte mycket till mat, men snygg var den. Rödingen var en så kallad ?Röslok?, en fisk som hade lekt på hösten, grann på kostymen, men förmodligen grå i köttet. Detta berodde på att fiskens karotener inte hade hunnit förflyttats från skinnet tillbaka till köttet, en process som kan ta månader efter leken.
Jag kunde inte rå för det, men jag kände ett svidande vemod när jag lämnade byn. Inte enbart med tanke på alla härliga år jag hade på trakten, utan mer för att jag inte längre kändes höra hemma på bygden. Sånt kallas för tung nostalgi men lättade när jag återigen körde in på gården i Råneå, sjuttio mil norrut.