Jag har en känsla av att vi sportfiskare har en evigt inneboende längtan i kroppen, en själslig börda som stundtals kan vara svår att både bära och rätt att hantera.
Tillsammans med en god vän från Halland satt att jag och diskuterade det delikata spörsmålet.
Det var återigen uppbrott vid stranden av Kaitumälven, och om några minuter skulle helikoptern komma. Det fanns en tung förtvivlan i luften, en ödets minut som vi hade varit med om många gånger.
Till yttermera visso hade vädret varit uruselt den senaste veckan, med ett mediokert fiske som naturlig följd. Natten innan hemresan kom naturligtvis finvädret. Värmen rullade in över bergen, solen sken från en klarblå och harrarna vakade som aldrig förr. Det var då vi var tvungna att åka hem.
När vi till slut hörde helikoptern i fjärran sa min vän något som därefter har etsat sig fast i minnet.
- För mig består året av 51 veckors längtan och en veckas fiske i paradiset, sa han med märkbart ledsen min. Så har det varit i många år och så kommer det att förbli, sa han, reste sig hastigt och vinkade uppgivet ner maskinen.
Min egen längtan är för evigt, oberoende om jag skulle ha bott i Sydsverige eller, som nu, i Råneå efter Norrbottenskusten. Där finns alltid en längtan. En doft av ett avlägset Samarkand finns alltid bakom närmaste horisont, vare sig jag befinner mig i Kirunafjällen, i tjärnsystemet i jämtländska Hotagen eller intill en underskön öringälv i norra Island.
Begäret kan tolkas som om jag alltid skulle vara besviken, men så är det absolut inte. Jag tror att det är precis tvärt om. Mina många resor har gjort att minnesbanken är fullbelamrad med intryck. Jag alltid har velat njuta av det godaste fiskarlivet har haft att erbjuda.
Min obotliga längtan grundades säkerligen den dag då jag som grabb förstod att äventyrat fanns bortom de fjäll jag såg från gårdarna. Där fanns inte bara ett begär, utan också en nyfikenhet hur världen såg ut bakom bergen, vad dolda horisonter verkligen hade att erbjuda.
Jag tror att den mest klassiska driften hos oss sportfiskare har varit den där bäcken vi alltid har gått efter, oavsett om vi har gjort det i minnet eller i verkligheten. Vad gömmer sig bortom nästa krön? Hur ser bäcken ut längre ner? Kanske är öringarna större i nästa hölja?
Så var vårt fiske upplagt och förvåningen var alltid lika stor när vi så småningom skulle gå tillbaka igen. Gick vi verkligen så långt? Nyfikenheten, drömmen eller längtan var större än förståndet. Där tror jag vi satte ribban för vårt fortsatta sportfiskeliv.
Vi är med andra ord ett längtans folk, en kategori människor som ser fisket som den ultimata rekreationen, med ett perfekt förhållande till kamrater och natur. Naturligtvis gör vi det med ett fiskespö i hand, en gemensam trollstav med stundtals magiska krafter.
Vår längtan har många variationer, där fiskevattnet i sig kanske har den största lockelsen. Det begäret har jag kvar men det är inte längre lika starkt. För mig är det jobbigare med detaljer som den vakande fisken, den stilla aftonen, kungsörnens flykt över dunkla nejder eller det perfekta kamratskapet. Därför blir mina funderingar mer en saknad av speciella fiskevänner och intakta miljöer än distinkta vatten.
Nu har begäret återigen slagit hårt mot hjärteroten. Problemet just nu är att jag inte riktigt vet var min trånad egentligen ska ställas. I skrivande stund sitter jag hemma hos pappa i jämtländska Lit och skriver. Snön smälter som aldrig förr och nyheter har slagits upp i länstidningarna om att tussilagon har börjat blomma och att björnen håller på att krypa ur idet.
Då slår dig mig plötsligt. Det var länge sen jag luktade på en tussilago. Nu kommer lukter och dofter fram, egenartade företeelser som verkligen kan sätta fart på drömmarna om sommarens fisken.
Mitt i skrivandet fick jag ett SMS från min gamle vän och vapendragare, journalisten och sportfiskaren Anders Lundin på Östersunds-Posten. ?Bäversjön, där kan man snacka fiske. Skulle vilja bo där i en tvåmanshydda?. Vår längtan är för evigt. Den inneboende kraften växer och blir till slut ?skyddet? mot vardagen.