Både syrran och jag växte upp på vikingaön Frösön mitt i Storsjön och mitt i Jämtland.
Min morfars bror var tandläkare i samhället och i väntrummet hade han ett stort och välskött akvarium. Vem som gav mig intresset för fiskar som organismer vet ingen, däremot att jag ofta satt i foajén och glodde rakt in i fiskarnas glasinramade paradisvärld. Om jag har förstått saken riktigt så var just min släkting tandläkarens akvarium det bästa av alla barnvakter. Mamma och pappa visste alltid var jag fanns.
Det var då jag lärde mig hur en guppy såg ut, hur konstig mun en svärdbärare hade och hur mystiskt lysande en neontetra kunde vara. Det var en praktfull värld där nere under vattnet, betydligt vackrare än det kosmos jag tillhörde.
Om somrarna uppehöll vi oss alltid i vårt hus uppe på Höstoppen, några gårdar väster om Strömsund efter Ströms Vattudal, intill byn Äspnäs. Vatten och fiskar hade blivit mitt stora intresse, detta utan att någon egentligen hade påverkat mig.
Det bästa jag visste var att få följa med morfar när han tog upp näten. Då kunde jag sitta i båten och gissa vilka fiskar som kom upp. Snart visste jag allt om hur sikarna såg ut, vilken skillnad det var på en harr och en sik, hur granna rödingarna var och hur stora en del av öringarna kunde bli.
En morgon när syrran och jag var uppe före mamma och pappa, upptäckte vi några verkligt granna fiskar, som låg uppradade på en dagstidning, mitt på köksbordet. Jag minns att jag aldrig kunde se mig mätt på de vackra varelserna, svarta om ryggen, senapsgula om magen, med en skimrade kostym överströdda med svarta och röda fläckar.
Samma förmiddag fick jag veta att pappa gärna smög sig ut om nätterna för att meta öringarna ur den närbelägna Hösbäcken. Jag minns hans berättelse om ett smygande i buskarna, om envetna mygg, blodtörstiga knott och om elektriska hugg. Viktigt för honom var att det helst skulle vara lite busväder, gärna lite blåsligt och regnigt. Den berättelsen gav mersmak, trots att jag knappast var mer ån sex år.
Jag kommer heller aldrig att glömma vad ha sa den förmiddagen;
- Inte förrän du har lärt dig att meta öringarna i bäcken blir du en riktig karl och en duktig fiskare. Den dagen du kan konsten ska du få en alldeles egen kniv av mig.
Året efter hände det otroliga. Pappa bad mig leta mask i en röd hink. Att hinken var röd är ett visuellt minne jag alltid har burit med mig. Febrilt hittade jag massor av maskar, satte locket på hinken och gav den till pappa.
- Nu ska vi åka till Bäverån och meta öring, sa han allvarligt. Den händelsen blev en vändpunkt i mitt liv. När jag senare den dagen klev in i köket hade jag blivit en riktig karl, med en egen kniv i bältet.
Vi parkerade PV:n vid min morbror Sörens skogsstuga i utloppet av Bäverån, packade ur och vandrade därefter upp mot bäverdammarna. Det luktade skog, lite unket men väldigt spännande. När vi så småningom vilade ut på en liten kulle tycktes vi vara framme. Pappa hukade i busken och pekade ut mot den stora fördämningen;
- Där bor det djur som simmar i vattnet, har en stjärt som en åra och äter träd, sa han och log. Jag blev alldeles förskräckt. Djur som äter träd var bara för mycket. Pappa skar två grenar från en ung björk och gjorde med gott handlag två bättre metspön, knöt på en lämpligt lång lina, apterade en krok och maskade raskt på.
Platsen där jag blev både karl och sportfiskare finns fortfarande kvar, trots att ån tillnärmelsevis inte har samma liv nu som då. Pappa lyfte upp mig på en någorlunda stabil grästuva och gav mig en bunt med maskar som skulle förvaras i byxfickan. Själv gick han över ån på morfars timmerkörarbro och ställde sig mitt emot mig. Därefter har min livsfilm tyvärr slocknat. Jag minns helt enkelt inget mer.
Pappa har dock berättat allt. Öringarna var på hugget och en del var riktigt stora, sa han. Han minns att jag skrek varje gång en fisk högg och att jag grät varje gång en fisk lossnade. Det hela slutade i alla fall med att jag fick åtta öringar men att pappa bara fick sju. Jag vann!!!
Efter den dagen blev jag alldeles frälst på öringfisket i Bäverån. Några år senare kunde jag själv ta mig till ån, alltid cyklandes de tio kilometrarna med mormors urgamla cykel, detta på Jämtlands i särklass krokigaste och mest backiga grusväg.
Så gick det till när jag fick sportfisket i blodet. I det stora hela tror jag, trots pappas vägvisning, att intresset måste ha kommit genom modersmjölken? Någon annan förklaring finns inte. Naturligtvis har också miljön och människorna påverkat mitt val. Känner du igen scenariot eller hur var det den gången du blev bergtagen på sportfisket?