Jag har bundit flugor allt sedan mitten på 60-talet. På den tiden var det svårare att få tag på material, eftersom någon affär för ändamålet inte fanns i landet. Det blev till att brandskatta korna, hästen, fåren och getterna på lämpligt hår. Till och med grisen låg illa till, för att nu inte säga hur jobbigt hönsen hade det. 1965 öppnades dock möjligheterna, då mäster Allan Petersson öppnade nu anrika Fly-Dressing i Huskvarna. Då kunde jag köpa mitt första flugbindarstäd, ett Crambrock of Veniard för 38 kronor. Det använder jag fortfarande.
Naturligtvis har jag kreerat hundratals flugmönster med egna namn, kusar som var rena experimenten, där några också blev ordentligt framgångsrika. Däremot är det bara två mönster som har rönt nationella och internationella framgångar. En är upphängarflugan ”Råstoflugan” som jag hade i NSD som februari månads fluga. Den andra heter naturligtvis ”Westrinsländan” och kommer här.
Jag tror att Westrinsländan kom till någon gång under de första åren på 90-talet, eftersom den är bunden med så kallat parachutehackel (paraplyhackel). Motiveringen till konstruktionen var att mina kompisar och jag hade upptäckt att de flesta av våra nordliga dagsländor hade betydligt smalare och skirare kroppar än många standardmönster. Den andra anledningen var att jag ville bryta trenden, den att jag för det mesta fiskade harr med fetare nattsländeimitationer som Européa 12, Streaking Caddis med flera klassiker.
Framgången lät inte vänta på sig och ibland annat Kaitumälven gjorde den bruna Westrinsländan stor succé´. Intressant var däremot att öringarna inte alls var intresserade av mönstret, något som gav mig en del att tänka på. På så sätt kom så småningom den svarta Westrinsländan in i bilden. Den blev oumbärlig i strömmande vatten för just öringen, framför allt tidigt i juli eller sent i augusti.
Jag höll flugan hemlig i minst tio år. När min författarkollega Mikael Niemi skrev följande i sin bok Svålhålet (2004) valde jag att gå ut med mönsterbeskrivningen i fiskepressen; ”Harren hade huggit på en Westrinslända, rusat av och an med sin stora, spretiga ryggfena och jag hade känt livet än en gång. Livet, alldeles nära… Det var Mikael Niemi som döpte min förr namnlösa fluga.