Jag har genom alla Ären haft superkoll pÄ RÄneÀlven, bÄde som fiskevatten och ekologisk sfÀr. NÀr jag kom till RÄneÄ pÄ sensommaren 1972 förundrades jag över hur rena strömmarna var. Det var sparsamt med alger pÄ bottenstenarna, inte helt olikt en skimrande fjÀllström. Harrfisket var mycket bra och medelstorleken iögonfallande.Jag har faktiskt nÄtt vikter upp mot 1,5 kilo, Àven om det numera tyvÀrr Àr alltför mÄnga Är sedan sist.
Om höstarna var det en fantastisk uppgĂ„ng av den fisk vi benĂ€mnde storsik, en undergrupp till storsikar som kallades âRĂ„neĂ€lvssikenâ. Den var skyddsvĂ€rd och nĂ„gon hĂ„vning fick inte förekomma. Idag anser forskarna att vi bara har en art av sik (Coregonus lavaretus) men med mĂ„nga sĂ„ kallade korsade eller hybridiserade undergrupper. Förr snackade vi mycket om Ă€lvsikar, blĂ„sikar, planktonsikar, aspsikar, sandsikar och naturligtvis storsikar.
Eftersom klimatet var mer stabilt pÄ den tiden visste jag nÀr sikarna var pÄ lekplatserna pÄ nackarna i Sörforsen och Norrforsen mitt i byn. SkÄdespelet anvÀnde jag sjÀlvklart som lÀrdomssal för mina elever pÄ mellanstadiet. LÄngt in pÄ 80-talet lekte flera hundra storsikar pÄ nackarna, ett naturens scenario som nÀrmast kunde liknas vid laxstegen i Alaska.
Jag vet inte riktigt nÀr stagnationen började, men nÀr vi kom in pÄ 90-talet hÀnde nÄgonting. Sikvandringen frÄn havet mot lekplatserna avtog sakta men sÀkert, för att nÄgon gÄng i slutet pÄ Ärhundradet avta till oftast noll individer.
I början pÄ oktober 2008, tog jag flugspöet och tÀnkte testa Ärets sista harrfiske, detta pÄ Sörforsens nacke intill OK bensinstation. NÀr jag vadade ut var det nÄgot som plötsligt lade krokben för mig, varför jag stöp som en fura i det iskalla vattnet. Detta mÄste undersökas.
Till min förskrĂ€ckelse upptĂ€ckte jag att hela nacken var överbelamrad med en vĂ€xt som kallades HĂ„rslinga, meterlĂ„nga ârepâ av grönsaker som hade trasslat till tillvaron för bĂ„de siken, harren och mig. Platsen gick helt enkelt inte lĂ€ngre att anvĂ€ndas som lekomrĂ„de för siken. Det var dĂ„ jag ringde NSD, som kom och gjorde ett initierat reportage om detta.
Expertisen hade naturligtvis sina Äsikter klara som landhöjning, eller som nÄgon förklarade det hela, med att Àlven pÄ nÄgot sÀtt kÀnner av övergödningen och bildar ett raster mot havet som skydd. Filtret skulle i det hÀr fallet vara hÄrslingan som skulle skydda havet mot bÄde övergödning och försurning??? Det uttalandet har jag testat hos oberoende forskare och pÄstÄendet kan nog nÀrmast liknas vid en huvudskakning. Man behöver knappast vara en hjÀrnkirurg för att begripa att en Àlv inte Àr en tÀnkande organism.
I Är har vi haft ett mindre antal sikar som har ristat eggande spÄr pÄ Norrforsnacken. Likaledes i fjol och det kÀndes positivt, med tanke pÄ mÄnga tomma Är. För tre Är sedan sÄg jag en sik som försökte leka med sig sjÀlv, vilket naturligtvis var lönlös möda. DÀremot har det varit stendött pÄ Sörforsen, dÀr jag Äkte i plurret hösten 2008.
En vacker midsommarnatt för nÄgra Är sedan flög en kompis och jag lÀngs RÄneÀlven Ànda upp mot MÄrdsel. Det var en gudomlig resa över en prunkande Àlvdal, sÄ vacker att man kunde grÄta för mindre. Om det nu inte var för de dÀr dikena som spydde ur sig massor med förmodligen bÄde övergött och försurat vatten. Det sÄg ut som grÄa korvar som trÀngde sig ut i det annars klara Àlvvattnet. Detta kÀndes som en enkel biljett till industrialiseringens avfallshögar, ett pris vi har fÄtt betala för den vÀlfÀrd vi umgÄs med. Vem bryr sig om en sik?