Eftersom jag är uppvuxen i rödingland var jag redan i unga år ute på isarna. Pimpelfisket var den stora lockelsen och äventyren brukade börja redan under julloven. Fördelen med detta var att isarna fortfarande var relativt tunna. Nackdelen var absolut det sparsamma ljuset.
En dag hände det omöjliga. Trots att min ständige polare Thord Stattin från jämtländska Valsjöbyn och jag såg massor med rödingar i hålen, ville ingen ta vår maggotskrok. Till slut gav vi upp och kokade kaffe i en snödriva. Då började plötsligt kompisens spö att gunga och upp kom en röding i matnyttig storlek.
Väl hemkommen till byn rensade vi fisken och dissekerade maginnehållet. Vi var nyfikna på vad fiskarna egentligen åt, eller rättare sagt, varför de plötsligen var så kräsna. Vad vi hittade var egentligen bara en gröt av oidentifierad föda. Men där fanns fragment av nymfkroppar, skalbaggsrester och som vi anade, bitar av något som såg ut som myror. Nåja, entomologiskt oriktigt på sitt sätt, eftersom vi anade att just myror hade svårt att komma ner under isen.
Den kvällen riggade vi flugbindarstädet i familjens ladugård och formade en kuse som vi trodde skulle passa för de sparsmakade rödingarna. Vi kallade slutprodukten för Red Ant Nymf, bara det en entomologisk kullerbytta. Detta skedde i slutet på sextiotalet.
Av någon helt oförklarlig anledning blev det totalkaos bland rödingarna, som högg flugan så det stod härliga till. Sedan den dagen pimplar jag alltid med en upphängarfluga, fastknuten några decimeter ovanför pirken.
Tio år senare läste jag en intressant artikel i tidningen Svenskt Fiske. Scenariot var pimpelfiske på vår klassiska rödingsjö Råstojaure – numera stavad Rostujávri- ett tiotal mil norr om Kiruna. Där beskrev författaren en upphängarfluga för pimpelfiske efter röding, en kuse som intresserade kunde köpa på kiosken på fiskecampen intill sjön. Tydligen hade flugan gjort stor succé och de flesta fiskade med den som upphängare.
Skribenten tyckte mötet med flugan var intressant, men undrade naturligtvis vem upphovsmannen var. På Rostujávri kallades flugan för Råstoflugan, ett passande namn, som jag genast anammade. Så gick det till då min fluga äntligen fick ett passande namn, en kreation som en gång i tiden föddes under vånda i en ladugård hundra mil söderöver.
En upphängarfluga kan man binda fast några decimeter ovanför pirken, via en liten tafs som hänger ut från huvudlinan. Viktigt är att den lilla tafsen inte får vara längre än avståndet till pirken, eftersom risken annars finns att upphängaren kan kroka fast i pirken.
Smart kan därför vara att knyta fast upphängarflugan direkt på huvudlinan, som brukligt några decimeter ovanför pirken. På så sätt eliminerar man också problemet med att flugan kan fastna under iskanten. Om rödingarna är tröga kan man med fördel haka fast en liten maggot ytterst på flugkrokens spets.
Råstoflugan kan fungera riktigt bra även för sommarbruk. Den bästa varianten kan vara en fluga bunden med en guld- eller silverskalle längst fram.
OBS; Westrinsländan kommer som juni månads fluga. Lycka till!