Råneälven har alltid betytt mycket för mig, oavsett om det har handlat om älvdebatter, fiske eller naturvandringar. Under 1976, fram till och med 1986, var vattendraget också hett stoff i all media. Planer fanns på en utbyggnad, med gängse kraftverk och en hisklig kraftverksdamm.
Så bildades kamporganisationen AMORE – Aktionsgruppen mot Råneälvens Exploatering – en handfull människor som jobbade febrilt med detta under tio hektiska år. I slutet av november kom räddningen, efter en omröstning i riksdagen, där nejrösterna vann med 21 röster? Den omröstningen gällde hela den spektakulära Ekströmska utredningen, vars mål var att höja eluttaget från 62,5 TWh till 65 Twh. Den första juli 1987 togs de aktuella älvarna in i Naturresurslagen (NRL), numera en del av Miljöbalken. Tänk vad nära det var den gången att älvarna strök med, 21 röster är inte mycket.
Nu har det gått många år sedan dess, men fortfarande blir jag trött och rädd av att bara höra ord som kamper, bråk, mordhot och allehanda bilkrascher.
Fortfarande rinner älven där, precis som den alltid har gjort, ända sedan inlandsisen drog sig undan mot nordväst. Det är en härlig älv, en skogsflod som börjar sitt lopp bakom Dundret intill Gällivare.
För mig har vattendraget minst två viktiga betydelser, dels som en fiskeälv, med kända företräden som harr och gädda, dels som upplevelsecentra med undersköna visuella inslag. Viktigast är att den fortfarande är outbyggd, inte våldtagen, inte hunsad, bara finns och det räcker gott.
Fiskemässigt har det dock hänt en del sedan jag flyttade till byn under sensommaren 1972. På den tiden var strömmarna mitt i byn schyssta platser för en flugfiskande harrintressent, med förhållandevis rena bottnar, vakande fiskar och lekande uttrar. Fortfarande finns fisken och någon, eller ett par uttrar, brukar fiska i strömmarna i stort sett varje eftervinter.
Men något allvarligt har hänt under de snart fyrtio åren jag huserat på orten. Strömmarna är inte längre lika rena. Hiskliga mängder av vattenväxten Hårslinga har erövrat både harrstrykor och sikars lekplatser. Utdikningar förekommer tydligen fortfarande och den allmänna igenväxningen har knappast stagnerat.
Det är precis här som belackarna kommer in i bilden, de som en gång i tiden ville bygga ut älven. Ord om att igenväxningen även sker i outbyggda älvar får utbyggnadsentreprenörerna att se morgonljuset.
Då kan alltså inte utbyggda älvars mer stillastående vatten, där övergödning och hårslingor ymnigt förekommer, bero på utbyggnaderna i sig? Jag känner ilska när jag hör sådana grundlösa kommentarer. Den ekologiska kunnigheten lyser som ett spöke om natten.
När skrivarlyan känns för trång tar jag flugspöet och beger mig ner till älven. Vattnet är mitt vardagliga andningshål i tillvaron, än mer skönt när flugorna susar ut över harrens ståndplatser. Det är härligt att bara höra det porlande, kluckande och suckande ljuden, se sångsvanarna dra ut mot kusten och ana höstens återkomst.
Mitt i byn delar älven sig i två fåror, med namn som Sörforsen och Norrforsen, den sistnämnda närmast byn. På nackarna har storsikarna, de så kallade råneälvssikarna lekt i hundratals varje senhöst. Som lärare satt jag där med mina elever och kunde på närhåll se hur det stökades och plaskades i strömmarna. Bättre lärdomsskola fanns inte.
Nu är det många år sedan sikarna hade sina mångomtalade kärleksorgier på strömnackarna. Igenväxningen är total, Hårslingan har tagit över förr nakna stenbottnar. I fjol såg jag en sik på nacken i Norrforsen, en vilsekommen gynnare som tydligtvis försökte att leka med sig själv.
Var ner för några dagar sen. Knöt på en liten nattsländeimitation i grått och fick några harrar, inte stora och knappast könsmogna, 25-27 centimeter, som fick gå tillbaka. Där fanns också några miniatyrer som försökte att greppa kring flugan, mest plask och ingen matfisk.
Förändringens vindar har blåst över älven. Numera står harren inte överallt i strömmarna utan där strömhastigheten är som tuffast, där Hårslingan ännu inte har fått grepp.