Under försommaren 1976 kom dekretet från regeringen som många väntade på, den så kallade ”Ekströmska utredningen”, digra förslag om hur landet Sverige skulle kunna öka terawattuttaget vattenkraft från 62,5 TWh till 65 TWh. Det intressanta med enmansutredaren Ekströms lunta var att utbyggnaden av Råneälven var det enda av ett fyrtiotal förslag som byggde på en klassisk utbyggnad med kraftverk, damm och minimitappningssträckor. Resten av förslagen bestod av överledningar (Ammerån och Laisälven) och tillbyggnader eller utbyggnader i redan destruerade vattendrag.
Redan från början märkte jag att folk i gemen snabbt tog till sig debatten och att de flesta var klara på sin sak, antingen för eller emot. Mitt ställningstagande i frågan torde ha blivit avgjord redan i uppväxtåldern.
Jag hade en morfar som var fjällskogsbonde i de nordvästra delarna av Jämtland. Han var en vis man, hade klara åsikter om hur skogar, vatten och marker skulle skötas, trots att vi bodde vid stranden av landets längsta kraftverksdamm (Ströms Vattudal). Bland annat menade han att man aldrig skulle meta upp fler bäcköringar än vad som rymdes i stekpannan och aldrig skräpa ner. Han såg Jorden som en urmoder, där allt levande var hennes kusiner. En myra var lika mycket värd som en älgtjur och bergen hade absolut en själ. Träd är också människor, påpekade han lärdomsfullt.
För mig kändes det därför helt naturligt att älven inte skulle byggas ut. Här skulle ingen komma med grävskopor och dynamit, när morfar hade lärt mig något helt annat. Någon tid senare bildades AMORE-gruppen, det vill säga Aktionsgruppen mot Råneälvens exploatering, ett gäng entusiastiska människor med samma mål. Älven skulle inte byggas ut, framför allt inte för att skapa tidsbegränsade arbetstillfällen, vilket var dåtidens energiminister Birgitta Dahls rekommendation. Då steg Olof Palme fram och delgav sin syn på saken;
– Om vi skall bygga ut några älvar i det här landet så är det för att vi behöver mer elström och inget annat.
AMORE-gruppen blev med tiden en väl inarbetad organisation med många viktiga tentakler in i den politiska världen. Vi lärde oss mycket under resans gång, bland annat hur viktiga politiska beslut togs.
Ett minne ingen av oss älvräddare glömmer är mötet med dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg med partikamrater. Vi visste om att de var ute på en valresa i Norrbottens län och vi kände självklart till resrutten. Sålunda haffade vi den gröna folkvagnsbussen utanför Niemisel och lotsade vänligt politikerna till Hasaforsen nedströms byn. Där hade en grupp entusiaster dukat upp med en jättegryta med rykande älgköttsoppa, nybakat tunnbröd och kaffe. Nere vid stranden låg min kanadensare redo.
En viktig detalj i sammanhanget var att Bengt Westerberg i DN dagen innan, hade skrivit att han tyckte att man åtminstone borde bygga ut Råneälven. Det var den springande punkten till arrangemanget i Hasaforsen.
Efter måltiden väntade en entimmespaddling nedströms till bron i Prästholm. Westerberg och Westrin tog av sig skorna, spände fast flytvästarna och drog nedströms. Vilka diskussioner vi förde på den trippen gällde naturligtvis älven, en levande ekologisk sfär, djurlivet och turismen. Han var särskilt begeistrad i storgäddan som slog intill båten och berättelserna om de populära flodkräftorna.
När vi så småningom strandade och drog upp farkosten intill bron sa Westerberg;
– Du, jag ska personligen se till att Råneälven inte blir utbyggd! Det tog alltså en timme att ändra partiets ståndpunkt, där den viktigaste anledningen var att de fick se själva ”offret”.
Debatterna var stundtals mycket hårda och eländigt personattackerande. Så mycket stryk som vi/jag fick under de åren önskar jag ingen. En månad innan omröstningen i riksdagen ringde mig en natt en moderat riksdagsman från Mellansverige. Han berättade att de under en veckas tid suttit och gått igenom Råneälvens framtida öde.
– Vi har i natt med viss vånda valt att gå på er linje om älven, sa han med märkbart trött röst.
Den enskilt största älvräddarinsatsen någonsin i svensk historia var därmed slutförd.