Jag har under många år märkt att turismen i allmänhet, och naturturismen i synnerhet, har fått stryka på foten, framför allt gällande industriella etableringar som gruvor, vattenkraft och skogsavverkningar. Trots att turismen generellt lär inhösta lika mycket pengar som gruvor, vattenkraft och skog tillsammans, är branschen i vissa kretsar knappast högprioriterad.
Svaga miljölagar.
Hur har vi det egentligen med våra lagar? Jag tänker närmast på miljöbalken, där det klart och tydligt står att art- och habitatdirektivet ska följas. Det betyder att vi ska freda sällsynta och utrotningshotade djur och växter och att känsliga och särpräglade miljöer skall skyddas
Hur kan det då komma sig att exempelvis Bergstaten ger så pass generösa undersökningstillstånd på bland annat Natura-2000 områden? Här har den vänstra handen arbetat fram lagar och förordningar för skydd av svensk natur. Plötsligt ger den högra handen medgivande till ett utökat raketskjutfält, som även involveras av naturreservat? Samma problematik finns inom sektorerna bergsbruk och vattenkraft. Jag blir tyvärr mer och mer klar över att min slitna devis att, ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”.
När jag har studerat den aktuella kartan över det utvidgade området, ser jag till min förskräckelse att en sådan raritet som Skieltajokk, en av Perauresjöns källflöden, kommer att drabbas. Det är då jag funderar på det här med högra och vänstra händer. Jokken är en av våra finaste och mest ömtåliga harrströmmar i Lappland, som gjord för ett försiktigt flugfiske.
Här har fiskeenheten vid länsstyrelsen i Norrbottens län gjort stordåd med fiskevården, arbetat gediget med trädaläggning och regelförändringar. Numera är vattendraget till delar kvoterat, vilket betyder att endast 60 fiskedygn ges per år, att fångstuttaget ska vara så litet som möjligt, därtill med rekommendationer av catch and release och obligatorisk fångstrapportering.
Därför menar jag att det är oförklarligt att samma styrelse gav tillstånd till ett utökat skjutfält, ett område där bland annat den känsliga Skieltajokken finns. Här tycker jag generellt att myndigheterna ger grumliga signaler.
Tanken kan föras betydligt längre än så. På något sätt känns det som om krig prioriteras före fred och hållbara näringar, inom bland annat turistsektorn. Jag vet att militären alltid har pratat om att ett starkt försvar är grunden till fred. För mig betyder den diskussionen att vi har anammat det kalla krigets mörka strategier.
När det gäller det gamla raketskjutfältet, som ibland kallas för Udtjafältet, har jag aldrig riktigt begripit varför vi inte får tillstånd att idka friluftsliv och sportfiske inom vapenterritoriet. Det skjuts inte raketer varje dag, kan man tänka. Min idé om fältet är att det borde kunna öppnas för hugade intresserade under tider då övningar inte utförs. Här om någonstans borde det fungera mycket väl med utbildade fiske- och naturguider.
Vi får heller aldrig glömma att vi befinner oss i Sápmi, med en fortfarande stabil renskötsel. I slutet av april och i början på maj (miessemánnu), drar renarna instinktivt mot kalvningslandet. Då krävs naturens tystnad och inte militärens buller och bång.
Den 25 november upphävde länsstyrelsen för tillfället skyddsobjekt för provplats Vidsel. Motiveringen var att försvarets materielverk (FMV) har meddelat att de inte längre har för avsikt att nyttja området under de beslutade perioderna. Länsstyrelsen anser att det därför inte längre finns skäl för ett beslut om skyddsobjekt under perioderna. Länsstyrelsen upphäver därför beslutet. Man får hoppas att beslutet togs med hänsyn tagen till opinionen och inte på grund av materialfel eller andra strategiska missar.