Nu har det gått många år och jag har aldrig ångrat mitt beslut. Inget ont sagt om mitt Jämtland, underbart vackert och där man har sina rötter vilar själen.
Det som är intressant med vårt län är den särpräglade landskapsstrukturen som helhet. Som sportfiskare har jag naturligtvis delat in provinsen i några vitala delar, som den enorma bräckvattenskärgården, den spännande taigaskogen, fjälltrakterna med fjällurskogen och de vidlyftiga hedarna. Eller så här, när folk börjar söka upp badstränderna kan jag sätta mig på en isbelagd fjällsjö och pimpla röding i midnattssol! Valmöjligheterna är enorma, oavsett om vi vill fiska, jaga, vandra eller bara vara.
När det gäller fisket är alternativen minst lika spännande som landskapstyperna. Mina egna upplevelser säger mig att vi har ett gädd- och harrfiske i världsklass. Det backar jag inte en tum på. För min del blev jag fast på Sandåslandet norr om Kiruna, delvis beroende på Jägarskolans sommarvandring 1968. Som älv sätter jag den outbyggda Råneälven som peaken i mitt flugfiskeliv.
För några år sedan fick vi i familjen för oss att vi skulle titta lite närmare på vissa turistiska och mångomtalade sevärdheter i Norrbottens län.
Fjolårets mest ihågkomna vandring var till den mångomtalade Trollsjön (Rissájávri) mellan Björkliden och Vassijaure.
Sjön är känd för sitt klara blåa vatten med ett siktdjup på nära 40 meter, ett rekord i sig. Vattnet är helt sterilt och naturligtvis näringsfattigt, vilket till stora delar beror på glaciärernas avrinning till sjön. Namnet Rissájávri lär betyda ”sjön som glimmar som eld”.
Vandringen från Luoktatjåkkas järnvägsstation, fram och åter till sjön, kan vara ca 10-12 kilometer, brantare i början innan vi kom in i Kärkevagges storstensbemängda dalgång. Jag har gått i fjällen i hela mitt liv men nu blev jag plötsligt alldeles bergtagen. Jättarna måste ha haft ett digert arbete att kasta runt dessa enorma stenbumlingar, stenstoder som tycktes oss utplacerade helt på måfå.
Inne i dalgången var det en fröjd att vandra, upptrampad stig, inramad av intressanta fjällväxter, som bland andra den rara fjällsippan med det historiskt riktiga latinska namnet Dryas octopétala.
Blomman, som egentligen är en dvärgbuske och föredrar tidigt snöfria kalkhedar och är cirkumpolär. Jag har även mött den i Island och i Alaska. Absolut en av mina fjällfavoriter.
När sjön till slut kikade fram mellan storstensblocken blev min fru och jag stående och bara glodde. Vilken vattenfärg? Blåviolettlila på något mystiskt vis. Sjön verkade nertryck mellan storbergen, en liten men pigg pupill som blygt kikade upp i himlapällen. Vi tycktes skymta en välkomnande blick från en sjö som har röstats fram som Sveriges vackraste.